Sargade ansikten, trötta blickar och smutsiga kläder så långt man kan se. Jag tittar igenom bildserien Faces of Addiction, av fotografen Chris Arnade. Hans porträtteringar av underklassöden är starka och skotska Mogwais monotona och sega musik blir ett utmärkt soundtrack.
Här finns det inte många ljuspunkter, oftast rör det sig om olika delar av gråskalan. Om man ska sätta en etikett på Mogwais musik så brukar den kallas för post-rock, en typ av rock med större tyngd på drömlika ljudlandskap än typisk vers-brygga-refrängstruktur. Den har alltid varit instrumental i första hand, men det här är den första gången som det mänskliga verkligen känns helt avlägset.
Tomrummet är märkbart på ett nytt sätt och det är inte alltid till bandets fördel. Den släpiga "Master card" känns odynamisk, utan någon intressant uppbyggnad. "Simon Ferocious" låter som soundtracket till ett gammalt tv-spel och tyvärr inte i positiv bemärkelse. Den dramatik och bräcklighet som hörs på många av bandets andra verk märks sällan. I stället får man som lyssnare ett stycke kall, hård, ja ibland rentav trött och oinspirerad musik.
Ibland bryts drönandet av, med varierande resultat. På "Repelish" hörs en märklig inspelning av en person som förfasas över de sataniska budskapen i Led Zeppelins "Stairway to heaven" och det känns svårt att förstå poängen.
På "Remurdered" lyser en trivsam lekfullhet igenom, som gör det till en av skivans mest spännande låtar. Det bästa är däremot då Mogwai lyckas forma mörkret till något riktigt intressant, som i trevande "No medicine for regret" eller "Blues hour", som känns som den musikaliska speglingen av det svenska januarivädret.
Allra bäst blir det däremot i avslutande "The Lord Is Out Of Control", där en ledsen, mekanisk stämma sjunger ohörbara ord över en blytung komposition. Med fler sådana låtar hade "Rave Tapes" kunnat bli en strålande platta. Nu blir den inte mer än ett soundtrack till tragiska livsöden.
Bästa spår: "Remurdered", "Blues hour", "The Lord is out of control"
Nils Sjöstedt