Jag ska inte påstå att Ani DiFranco alltid strålat av glöd och varit uppe på tåspetsarna när det gäller att leverera sin hemvävda form av funkig folk, pop, rock. Med väldigt mycket av det som också är punkens attityd har stått som en strålkrans kring hela henne. Och det har varit högst upp på barrikaderna som gällt.
Det finns säkert de som tycker att hon vill så mycket mer än vad hon faktiskt har kunnande för. Men kring henne har alltid stått en aura av sprakande vilja att faktiskt göra skillnad och hon har erövrat sin egen nisch.
Nu och här presenterar hon en helt annan sida hos sig själv och allt är barnets fel.
Halva nya albumet, "Allergic to water", spelades in när Ani var havande i sjätte månaden och den resterande halvan spelades in av småbarnsföräldern Ani samtidigt som hon tittade till sin sex månader gamla pojke.
Det återspeglar sig i harmonierna och i en ambition att ta fram det softa, som förstås också bor därinne hos även rabulisterna.
Lite grand återfinns också inspelningsplatsen, som var New Orleans denna gång, i själva ljudbilden. Det är Anis egen teori och den äger nog en viss riktighet.
I öppningen med "Dithering" så hittar hon efter ett kort intro fram till ett otroligt skönt och gungigt groove, som hon utforskar en god stund innan hon släpper lös sig själv i första versen.
Riktigt tydlig blir förändringen i "Happy all the time", där vi för första gången hör Ani DiFranco ta en direkt jazzig ton.
Det är en väldigt enkel sång, men den framförs verkligen på ett klockrent jazzigt sätt. Rickie Lee Jones hade inte gjort den annorlunda.
Det är lika snyggt som överraskande.
Klagomål då? Ja, men bara några få och ganska halvhjärtade. Det blir lite såsigt i överkant ibland.
Kanske lite väl mycket av de stillsamt goda..?
Bästa spår: "Happy all the time", "Dithering", "Rainy parade".