John Frusciante har varit på en musikalisk upptäcktsfärd i hela sitt liv. Från att som yngling ha tagit barréackord med ett finger, till sina två vändor i Red Hot Chili Peppers och den nuvarande solokarriären samt otaliga samarbeten med andra artister.
Denne gitarrists kreativa kompromisslöshet står endast i kontrast till hans milda manér. I intervjuer med Frusciante från slutet av 80-talet så syns en spenslig kille som är helt förälskad i tanken på musik - både som konsument och i rollen som gitarrist i Red Hot Chili Peppers.
Inte undra på att kvartettens enorma framgång med "Blood sugar sex magik" från 1991 ledde till att Frusciante hoppade av bandet, och försvann in i ett drogberoende. Han var för oskyldig och oförberedd på allt som följde med kändisskapet. När han sex år senare på nytt värvades som medlem i bandet så kom han att tillföra Red Hot Chili Peppers en vitamininjektion i form av avighet och lekfullhet. Och det var lusten att utforska musikens spontanitet som fick honom att återigen hoppa av RHCP och bli solomusiker.
"Enclosure" är avslutet på ett koncept som inleddes med två år gamla "PBX funicular intaglio zone". Då som nu handlar det om att låta gitarren ta ett steg tillbaka till förmån för ett mer elektroniskt sound. Och precis som då kommer den oinitierade antingen att bli förskräckt eller förtrollad av slutresultatet.
Precis som Radiohead så rör sig John Frusciante allt mer bort från den konventionella musikstrukturen för att utforska konstformens potential och skrymslen. Frusciante blandar friskt klassisk låtstruktur med friare inslag, och blandar effektfullt flera lager av minimalism vilket resulterar i en grovmaskig ljudmatta.
För lyssnarens del innebär detta att man måste kapitulera, och nästan hitta ett meditativt läge för att förstå vad Frusciante vill göra med sin kreativitet. Det innebär att "Enclosure" har en hög tröskel som kommer att skrämma bort de flesta. Men ger man skivan tid - i mitt eget fall har det tagit många, många genomlyssningar att nå fram - så öppnar "Enclosure" upp dörrarna till en djup, belönande och fascinerande upplevelse.
Bästa spår: "Stage", "Clinch", "Zone"
Mikael Barani