Jag såg nyligen om Lasse Hallströms välsmakande fina "Chocolat" och kommer att tänka på just den filmen när jag nu lyssnar på Nicolai Dungers senaste alster. Eller rättare sagt tänker jag på Johnny Depps karaktär Roux, en irländsk flodfarande vagabond som lirar gitarr som Django Rheinhardt.
Roux, precis som Dunger, kommunicerar med en sorts återhållsam passion som gör att varje ord känns spännande och fylld av vitalitet. Precis som Depps karaktär så har det alltid känts som om Dunger också har färdats dit floden, eller musiken, har tagit honom.
"Upstate gospel sessions" kom till i svallvågorna efter att Dungers mor lämnat jordelivet. Ur sorgen föddes sångerna som blev till ett sätt för Dunger att bearbeta det som hade hänt.
Tillsammans med Garth Hudson från The Band, delar av Mercury Rev samt Jim White som bland annat spelar trummor med Will Oldham har Pitesonen Dunger skapat ett gospelpräglat rekviem som förvisso återspeglar sorg, men även en sorts längtan efter det liv som ändå fortsätter efter bearbetandet av det som hänt.
Det hörs i det pigga dragspelet i "God's waiting room", fiolen i "Mary and Jane" och i den naiva sången på "Tribute to Django Reinhardt". I avslutande "This work" närmar sig Dunger "Amazing grace" på ett pulserande sätt som påminner om ett stilla vaggande karnevaltåg. Framför allt gillar jag Whites lösa trumspel som stundtals är bland det känsligaste och mest välavvägda som jag någonsin har hört.
"Upstate gospel sessions" låter som när vårsolen riktar sin strålkastare mot vintern och får den att smältande och droppande släppa greppet om naturen. Dungers röst svajar med ett vibrato som åker en sammetslen slalom genom hörselgången och i slutändan går i mål med en återhållsam men hoppfull gest.
En meditativ upplevelse som inte får mig att känna på samma sätt som under Dungers största stunder, men som vaggar och tröstar på ett sätt som bara den eklektiske musikern från Piteå kan.
Bästa spår: "I'm here", "This work".