De kommer inte självmant, konstaterar han medan vi väntar in dagens finbesök. Man måste skriva brev och ligga på. Och då gäller det ju att man är uthållig.
– Jag ger mig inte, men ibland skulle jag önska att jag hade lite draghjälp. Att vi var fler som höll de handikappades fana högt. För vi måste få de som bestämmer i Sverige att förstå att vi är lika mycket värda som alla andra. Vi är människor vi också, med känslor, behov och åsikter. Men när vi öppnar munnen har ingen riktigt tid att lyssna.
I över 30 år har Janne Pettersson arbetat på Skogstorpsskolan. Länge var han fritidsledare och vaktmästarassistent. I dag ansvarar han för den interna postgången, och är något av allt i allo på skolan. Oftast återfinner man honom hos förskoleklasserna.
En av dem han skrivit till flera gånger är Lena Hallengren, S. Hon är vice ordförande i riksdagens socialutskott och jobbar mycket med bland annat handikappolitik. Först svarade hon som de flesta andra att hon gärna kommit om hon haft tid, men så tackade hon ja till Jannes inbjudan. Nu kommer hon, med tåg och hyrbil från Stockholm.
– Det är inte ofta man får handskrivna brev, och dessutom från en så här positiv person, säger hon när de två träffas på gården.
– Jag blev jätteglad över kontakten med dig Janne, och kände att hit ville jag verkligen ta mig tid att åka.
Efter en rundtur på skolan, där Lena snabbt snappar upp hur populär Janne är bland både elever och lärare, slår de sig ner i personalrummet för att tala lite allvar.
Lena Hallengren är inte så bekant med föreningarna FUB och Klippan där Janne är väldigt aktiv. Han ger henne en introduktion, berättar hur föreningarna jobbar inför valet, och berättar om de frågor han själv kämpar för.
– Du är modigare än många andra, konstaterar hon.
– Så himla bra att du blivit något av en ambassadör i de här ämnena. Och jag håller med dig, vi betalar alla skatt och vill ha valuta. Och vi vill förstå. Hur gör vi politiken lättare att begripa?
De diskuterar lättläst valmaterial.
Och så kommer de in på habiliteringsersättningen, som kommuner utbetalar till personer med funktionshinder för deltagande i daglig verksamhet. Janne upprörs över orättvisan i att kommunerna kan välja hur stor ersättningen ska vara och att vissa inte betalar något alls.
Han får tipset att låta FUB göra en undersökning av hur olika kommunerna betalar, och så skicka resultatet till socialutskottet.
– Jag vill ha fler av oss, fortsätter han, inte minst fler ungdomar ute på skolorna. Många vill inget hellre än att få komma ut i arbetslivet. Dagcenter är nog bra, men det passar inte alla.
Lena Hallengren skakar lite på huvudet medan hon lyssnar.
– Egentligen förstår jag inte varför det här ska behöva vara ett problem. Jag tänker att det handlar nog mest bara om vilja att se och förstå. Många arbetsplatser behöver säkert extrapersoner som Janne och andra handikappade, som kan se, prata, ge trygghet, vara en resurs. Jag ser ju att det funkar hur bra som helst här och jag är säker på att det skulle gå jättebra att skapa liknande mötesplatser mellan människor på exempelvis äldreboenden.
Janne Pettersson är nöjd med sitt besök.
– Så här skulle jag vilja ha det oftare. Jag önskar det blev tradition bland politikerna att ta sig tid att lyssna - på alla medborgare.