"Vi har fått leka Robinson, plockat kokosnötter och ätit palmhjärta på vykortsvackra Söderhavsöar, känner oss privilegierade och egoistiska som njuter här under coronapandemin", hälsar Sivert och Anki
I en gränd bakom McDonalds i Tahitis huvudstad Papeete står makarna Stenkvist och snålsurfar. Ibland avbryts vårt samtal av skräniga mopeder som tjuter förbi.
– Vi hade planerat att sitta på bästa internetstället, men där har de pizza- och ölkväll, så det var inget bra alternativ, säger Anki Stenkvist innan hon tystnar en stund, och sen förklarar:
– Ursäkta, det kom två gigantiska kackerlackor och spatserade förbi.
Uppkoppling är ett ständigt återkommande problem ute på haven. Tillfällena med internet har varit få under det år som gått sedan vi senast hörde ifrån Eskilstunaparet – fria vagabonder sedan snart två och ett halvt år.
Men de har hunnit bli riktigt vana seglare, och fortfarande är siktet inställt på rutten Nya Zeeland, Asien, Sydafrika, tillbaka till Karibien och sen kanske hemåt. Coronapandemin har bara satt lite krokben för dem på vägen.
Lagom till att de lämnade Panama i början av mars började det hända saker.
– De sista dagarna bar alla plötsligt munskydd, berättar Sivert. Från Sverige hade vi bara hört typ om utbrottet i Italien. När vi hade seglat en vecka av fyra mot Franska Polynesien hörde vi att gränser stängdes. Hem varken ville eller kunde vi åka, men vi insåg att det skulle bli ändringar i resplanerna.
Nya Zeeland, där de tänkt ligga under cyklonsäsongen november-april, var bara att glömma, och båtkollegor mejlade att seglare på Söderhavet dirigerades till Tahiti.
– Det var inte så enkelt att hitta information. Men vi höll fast vid beslutet att se vad som hände när vi kom fram.
Galapagos som de hade velat se stängde ner. Valet föll på en mindre ögrupp i Franska Polynesien, Gambier. Det gjorde att Anki och Sivert plötsligt fann sig ute på en 34 dygn lång havsseglats utan markkänning.
– Plötsligt ter sig Atlanten inte så enorm längre, den här sträckan var dubbelt så lång och blev rätt seg. Vi tittade på valar och vackra solnedgångar, poppade popcorn och sa under dåliga dagar: "Näe, vad håller vi på med? Är det dags att skaffa den där sommarstugan och katten nu, som vi pratat om för framtiden?"
Men framme i Gambier möttes de av kritvit sand, turkost hav och andra svenska långseglare som bjöd på färsk frukt. Då gjorde det ingenting att de tvingades sitta i karantän i 14 dagar. Med totalt 40 dygn på båten kunde de på darriga ben kliva iland – och stannade i två månader.
Efter det blev det ytterligare ett antal vackra, dykvänliga paradisöar innan paret landade på Tahiti för några dagar sedan.
– Det här låter klyschigt, men när vi kom till de här små öarna i somras, med det vackraste, klaraste vattnet och vykortsvyer överallt, då kände vi att nu var vi framme på nåt sätt. Det var ju detta vi drömt om. Att bara få vara, prioriterat och egoistiskt. Snorkla och frossa i frukt. Hemma har vi svampställen, här fick vi våra egna pumpaställen.
Samtidigt har deras tankar gått till nära och kära, unga och gamla, hemma.
– Även om vi läst nyheter och fått mejl och pratat med vår familj hemma förstår vi inte riktigt vidden av pandemin, vi skulle behöva gå en kurs för att förstå hur den slagit mot samhället. Det är svårt att sitta här nere och ta in det. Franska Polynesien var fram till för ett par veckor sedan helt coronafritt, men nu är det lag på munskydd och handsprit finns överallt. Folk är dock oerhört vänliga och leende.
Höjdpunkter så här långt på resan har varit all dykning bland fantastiska fiskar i kristallklart vatten, vandringen upp till "den glömda staden" i Colombia och turen genom Panamakanalen, berättar de.
Man klarar sig länge med enkel mathållning och gamla sjaviga kläder, konstaterar de.
– Men oj vad roligt det är att gå i affärer! Nu har vi bunkrat massor av mat, här finns allt jämfört med de små butiker med begränsat utbud vi besökt sedan Panama. Då blev man lycklig över ett visset vitkålshuvud, här finns allt i frukt- och grönsaksväg, även om det kostar. Och jag har fått köpa nya underkläder och ny baddräkt, hurra!, skrattar Anki.
Enda fysiska missödet så här långt är två av kokos söndertuggade tänder. Sivert har fått laga en, Ankis fick dras ut.
Många långseglare har lagt båten på Tahiti, eller sålt den och åkt hem. Andra valde att gå mot Hawaii och USA från Panama. Eskilstunamakarna tänker inte ge upp sitt äventyr, som tvärtom känns ännu mer rätt i dag. Om några veckor går de tillbaka till Gambier, utanför cyklonbältet, för att återkomma till Tahiti i april. Beroende på världsläget kanske de lämnar Major Tom där i några veckor och flyger hem till svenska försommaren.
– Först alltså en säsong till i paradiset, stackars oss!