Det tror åklagaren Jan Olof Andersson vid riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål i Jönköping. Därifrån leds förundersökningarna som miljöpoliserna i Sörmland, Östergötland och Jönköping arbetar med.
Bildandet av sju regionala miljöbrottsgrupper i landets nya polisorganisation ger Andersson stora förhoppningar om att fler brott än tidigare ska klaras upp. Han tycker att miljöbrottsarbetet i region öst blivit mer kvalitativt, effektivt och kraftfullt sedan miljöpoliserna blivit fredade från annan utredning och tillförts civil expertis.
– Vi kommer att få fler färdiga utredningar med ett så bra beslutsunderlag som möjligt. Det ser jag fram emot.
Det kan behövas. I fjol anmäldes cirka 4 000 miljöbrott i landet. Bakom anmälningarna står i de flesta fall kommuner, länsstyrelser och statliga verk med tillsynsansvar över miljöskadliga verksamheter. Brottsmisstankarna uppstår inte sällan i samband med inspektioner och kontroller.
Det är till riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål som anmälningarna görs. Där har Jan Olof Andersson och hans miljöåklagarkolleger alltid sista ordet – och första. Det är de som beslutar vilka ärenden som ska polisutredas, hur arbetet ska prioriteras och vilka åtgärder som måste vidtas.
Det är dock mer undantag än regel att förundersökningarna leder så långt som till åtal vid domstol. I förhållande till hur många anmälningar som kommer in är uppklarningsprocenten låg: cirka 15 procent.
Påföljden blir i de flesta fall en företagsbot, eftersom en övervägande del av de miljöbrott som går till lagföring begås av näringsidkare. Botens storlek varierar, från 5 000 kronor upp till tio miljoner kronor i extremfall. Privatpersoner som kan bindas till ett brott mot miljöbalken får vanligtvis dagsböter.
Men 85 procent av alla ärendena läggs ner.
En orsak är den stora svårigheten att härleda ett miljöbalksbrott till en fysisk verksamhetsutövare eller privatperson. Personuppklarningen vid miljöbrott är låg, tre procent enligt Brottsförebyggande rådet.
– Polisen kan inte trolla med knäna. Lagföringen är beroende av den bevisning som går att samla. En okänd person som dumpar däck i naturen får vi aldrig tag på, konstaterar Jan Olof Andersson.
Att bevisa brottsligt uppsåt är ett annat predikament. Även när en misstänkt person finns, kan gräsdragningen mellan uppsåt och oaktsamhet göra att utredningen läggs ner. Ett företag som vållar miljöskada inom ramarna för sitt verksamhetstillstånd kan inte heller fällas.
Miljöbalken är svår att tolka och tillämpa även för domstolarna, vilket ställer skyhöga krav på ett mer effektivt, planerat och kunskapsbaserat polisarbete – vilket Jan Olof Andersson nu tycker att han ser.
– Sammantaget är det nu bättre på alla håll och kanter. Men om inflödet av anmälningar ökar kan det genast bli svårare. Det hade förstås varit bättre med ytterligare någon utredare i gruppen, men man kan inte få allt.