Under de senaste åren har allt fler barn fått diagnosen adhd, attention deficit hyperactivity disorder.
– Förra året utredde vi drygt 1 000 barn med frågeställningen adhd eller autism. 80–90 procent fick en diagnos, berättar Sofia Mossfeldt, överläkare och verksamhetschef på barn-och ungdomspsykiatriska kliniken i Sörmland.
Adhd är en funktionsnedsättning som innebär att man har svårigheter med områdena uppmärksamhet, impulsivitet eller hyperaktivitet.
– Om man har adhd har man alltid så stora svårigheter med minst ett av de här områdena, att det blir en funktionsnedsättning i vardagen.
Det är dock stor variation på hur funktionsnedsättningen ser ut bland barn och unga. För några hjälper det med lite extra stöd i skolan, andra har en grav funktionsnedsättning och svårt att klara grundskola, fortsatt utbildning och arbete.
– Det pratas väldigt mycket om vad det är som gör att allt fler barn får en diagnos. Om jag kunde ge ett tydligt svar skulle jag nog få ett pris av något slag.
Sofia Mossfeldt tror att en anledning till ökningen är att det finns en annan medvetenhet i dag.
– Man vet att adhd är en diagnos som finns och att det finns hjälp att få. Man söker hjälp på ett sätt som man inte gjorde för 15–20 år sedan. Då pratade man om bråkiga barn i klassen istället.
Hon tror också att den nuvarande läroplanen, med dess krav, spelar stor roll.
– Det är inte skolans fel att barnen får adhd. De flesta skolor gör allt de kan för att stötta elever som har det svårt. Men den nuvarande läroplanen gör att funktionsnedsättningen blir tydligare på ett sätt som den inte blev förut.
Enligt Sofia Mossfeldt är det mycket vanligt att barn med adhd även äter medicin.
– Vi vet att detta att klara grundskolan med godkända betyg är den enskilt viktigaste faktorn för att se hur det går senare i livet. Klarar man inte grundskolan har man mycket större risk att hamna i utanförskap senare.
För många barn kan medicinen göra att man klarar skolan. Men för den skull, menar Sofia Mossfeldt, kanske man inte behöver medicin som vuxen.
– Man kan ifrågasätta om det är rimligt att så många barn ska behöva medicinering i dag för att klara sig genom skola och fritid. Det kan jag egentligen inte svara på. Det är en fråga för hela vårt samhälle.
Sofia Mossfeldt förklarar att en person som inte har adhd har ett "filter" i sin hjärna, som filtrerar bort sinnesintryck vi egentligen tar in hela tiden, men som är oviktiga i stunden. Därför kan han eller hon koncentrera sig på en sak i taget.
Den som har adhd tar in alla sinnesintryck; hur kläderna sitter, regndropparna som rinner på fönstret, den tickande klockan och läraren som pratar. Alla saker blir lika viktiga och koncentrationen splittrad.
– Om man har svår adhd funkar inte filtret, då är det jättestora hål i det här filtret eller så har man inget filter alls. Väldigt enkelt uttryckt kan man säga att medicinen lagar filtret.
Diagnosen adhd kan inte ställas genom en röntgen eller ett prov. Det är en symptomdiagnos precis som andra psykiatriska diagnoser.
– En funktionsnedsättning finns bara i relation till en miljö. Det är till exempel en funktionsnedsättning att inte kunna se. Men skulle vi leva i mörka rum allihop skulle det inte vara en funktionsnedsättning.
Men vad kommer att hända med alla de barn som får en diagnos i dag, när de blir vuxna?
– Vissa barn som får diagnos i dag kommer inte längre att uppfylla kriterierna för adhd när de blivit vuxna. Detta gäller särskilt dem som uppfyller kriterier för adhd av lindrig grad.
Dels växer hjärnan, dels lär man sig ofta som vuxen att hantera det som är svårt.
– Då kanske man klarar de krav som finns, och man har inte längre en funktionnedsättning och behöver inte längre medicinera eller ha en diagnos.
För att få diagnosen adhd krävs en utredning. I dag är det lång väntan till barn- och ungdomspsykiatrin.
– Vi har en enorm efterfrågan på utredningar. Det är inte alls bra eftersom ett barn som har svårigheter behöver få hjälp. BUP jobbar för fullt med att hitta nya arbetssätt för att kunna erbjuda utredning och behandling snabbare. Men man ska också komma ihåg, att diagnosen i sig är inte en hjälp. Det är vad man gör med svårigheterna som är det viktiga.