Kapseln är gulvit och 17 millimeter lång. Den innehåller Ritalin, en amfetaminliknande medicin som skrivs ut till barn som har svårt att koncentrera sig, har problem med aggressivitet och annan adhd-problematik.
Vissa föräldrar menar att innehållet i den ljusgula kapseln äntligen gett lite lugn i familjen, andra att samhället drogar ner barn för att de ska passa in i en allt mer krävande skola.
– Att sätta adhd-diagnos och medicinera är ibland ett sätt att döva samhälls- och relationsproblem. Medicin borde vara en sistahandslösning som vi tar till när inget annat fungerar. Istället ger vi alltför många barn adhd-diagnoser utan att först kolla om de sover ordentligt, om de lever under stress eller om de till exempel upplever våld i hemmet, säger den sörmländska psykologen Anna Michanek.
Hon hör till den grupp psykologer som är kritiska mot det växande antalet adhd-diagnoser, och som anser att vi delvis försöker medicinera bort ett samhällsproblem. Andra vill inte gå lika långt, men ser ändå svårlösta konflikter för dagens unga.
– Vi ställer höga krav på barnen i skolan, samtidigt som lärarna fått en allt tuffare arbetssituation. Att barnen tillbringar mycket tid vid skärmar gör dessutom att de lever i ett konstant informationsflöde och att hjärnan inte får nödvändig återhämtning, säger skolpsykologen och konsulten Robert Hammar som utreder barn åt bland annat Oxelösunds kommun.
Högre krav på både barn och föräldrar är också en av de orsaker som Sofia Tejler lyfter fram när det gäller de ökande adhd-diagnoserna. Hon är enhetschef på BUP i Nyköping som tar emot barn från framförallt Nyköping, Oxelösund, Trosa och Gnesta.
– Om samhället kunde stötta alla barn och möta upp dem där de befinner sig just nu skulle vi inte behöva ställa så här många diagnoser, men ökade krav och minskade resurser gör att vi inte har den möjligheten. När man går i skolan gäller det numera att passa in i mallen; annars är det snart någon som säger att det inte funkar och att det behövs åtgärder.
4,8 procent av alla pojkar mellan 10 och 17 år i Sörmland äter Ritalin eller någon annan av de vanligaste adhd-madeicinerna. På BUP är de många adhd-diagnoserna ett ständigt återkommande samtalsämne, men Sofia Tejler vill inte gå så långt som att tala om överdiagnosticering.
– Den positiva förklaringen till de ökande diagnoserna är att vi blivit bättre på att upptäcka de barn som har svårt med koncentration och uppmärksamhet, och som verkligen har nytta av medicin. Den negativa förklaringen är att vi gärna vill ställa diagnos på barns beteenden och ageranden, fast själva diagnosen egentligen inte säger så mycket om det enskilda barnet.
Både Anna Michanek och Sofia Tejler vittnar om att föräldrar ibland känner sig tvingade av skolan att skaffa en adhd-diagnos för att barnen ska få extra stöd i skolan, trots att skollagen tydligt säger att man ska kunna få hjälp även utan diagnos.
– Det är en märklig utveckling där föräldrarna ber om medicinering för att inte klassas som krångliga av skolan. Men vi som utreder de här barnen måste vara tydliga med att funktionshindren ska vara allvarliga och ett problem i vardagen för att vi ska kunna ställa en adhd-diagnos. Vi måste också fråga oss för vem beteendet är ett problem. Är det för barnen eller för skolans skull vi medicinerar? frågar sig Sofia Tejler som tycker att vi måste låta barn vara lite rastlösa och okoncentrerade utan att direkt vilja diagnosticera dem.
BUP måste också fundera på om andra problem kan ligga bakom barnens beteende. Kan det till exempel handla om att barnen mår dåligt hemma, tvingas se när föräldrarna slåss eller kanske blivit utsatta för övergrepp?
– Adhd är en symptomdiagnos, och därför är den svår att ställa. Vi gör olika psykologiska tester, mäter uppmärksamhet och ser till den sociala situationen. Men när trycket ökar på oss kan det bli svårt att ta sig den tid som krävs för att göra en bra bedömning, säger Sofia Tejler.
Hon tycker själv att verksamheten i Nyköping håller hög klass och är restriktiva med att diagnosticera, men säger att det ibland känns som att kämpa i motvind när både skola och föräldrar trycker på.
– Vi får in en del barn för bedömning där vi ser tydliga problem i familjen, men alla har inte samma förutsättningar att genomföra förändringar i familjelivet som kan leda till förbättringar för barnet. Det kan också vara svårt för föräldrar att se sin egen del i konflikterna eller att få höra att de själva måste ändra sitt beteende. Men jag brukar säga att vi ska kunna se de här barnen i ögonen om tio år också. Vi ska alltid se till barnens bästa, och deras beteende kanske bara är en sund reaktion på en osund hemmiljö eller en alltför krävande skolmiljö.
Samtidigt vill Sofia Tejler framhålla att diagnos och medicinering också kan ge häpnadsväckande bra resultat.
– Många familjer berättar att livet blivit helt annorlunda efter medicinen. Plötsligt kan barnen koncentrera sig och jobba bättre i skolan. De får bättre uthållighet, är inte lika rastlösa och tänker efter innan de agerar.
Den viktigaste frågan att ställa sig är varför vi diagnosticerar, menar Sofia Tejler.
– Adhd är ingen enkel slit-och-släng-diagnos så vi måste fundera på vad som är vitsen med att ställa den. Om det är för att barnen ska få hjälp i skolan så är det helt fel eftersom de ska få det stödet ändå enligt skollagen. Ibland kanske diagnosen kan öka förståelsen för barnets svårigheter och göra att det slipper känna skuld för sitt eget beteende, och det är bra. Men vi måste också vara tydliga på att diagnos och medicin inte alltid är svaret när ett barn mår dåligt.