En läkare gör en ultraljudsundersökning på en kvinnas bröst på en bröstmottagning.
Bröstcancer är den vanligaste cancerformen bland kvinnor, men mycket ovanlig i unga åldrar. Färre än fem procent av de som drabbas är under 40 år. När Cecilia Hägg hösten 2018, 37 år gammal, hittade en knöl i bröstet var det inget hon ägnade någon större eftertanke.
Hon vände sig trots det till vården, dittvingad av en ”hypokondrisk sambo”. Ett klokt val, skulle det visa sig. Den 29 januari 2019 fick hon beskedet att knölen i hennes bröst var en snabbväxande och spridningsbenägen tumör. Sex dagar senare låg hon på operationsbordet.
Under våren följde cellgiftsbehandling.
– Det var ett trauma. Jag mådde skit, tappade håret och var deppig. Det var tufft, säger Cecilia Hägg.
– Men många har det säkert värre, tillägger hon snabbt.
Cellgifter byttes mot strålning och i slutet av september 2019, efter 23 behandlingar, lämnade hon strålbehandlingsmottagningen på Mälarsjukhuset för sista gången.
– När jag gick ut tog jag ett foto på dörren och sa till mig själv: Aldrig mer, nu hjular jag härifrån. Men jag blev inte alls så glad som jag trodde att jag skulle vara. Det kom ingen lättnad. I stället var det som om en våg kom ifatt mig och jag plötsligt insåg vad jag hade varit med om.
Den tidigare så behärskade inställningen till sjukdomen var som bortblåst. Oron gnagde – kunde cancern komma tillbaka? Läkarna försökte lugna och förklarade att hon kallas på efterkontroll i januari 2020, ett år efter att diagnosen först fastställdes. Men någon kallelse kom aldrig.
När hon i januari, vid ett återbesök kopplat till strålbehandlingen lyfte frågan, fick hon ett luddigt svar om att det eventuellt skulle bli i juni.
– Bröstet blev annorlunda efter operationen. Jag gick runt och kände konstiga knölar överallt. Det var en ständig oro och det fick mig att må fruktansvärt dåligt. Saker och ting kan gå snett, jag är medveten om att vi är mitt i en pandemi, men det var vi inte då. Jag ville bara ha ett besked om vad som gällde, något att förhålla mig till, men jag fick inga svar.
Mammografiprogrammet, regelbunden screening för kvinnor mellan 40 och 74 (vissa lokala variationer förekommer) infördes i Sverige 1986. Drygt tio år senare var den fullt utbyggd i samtliga landsting.
Juni kom och gick, Cecilia Häggs väntan fortsatte. Samtidigt hörde hon hur bekanta kallades till sina regelbundna mammografier.
– Men jag då, tänkte jag, varför hör ingen av sig till mig som har varit sjuk? Att få bröstcancer i min ålder är inget man direkt förväntar sig. Jag tyckte att jag blev nonchalerad och kände mig ensam och övergiven.
I juli tog hon återigen kontakt med Mälarsjukhusets bröstcentrum.
– Jag sa att jag hade hört att de kommit igång, skulle inte jag få en tid? De förklarade att de låg efter och sa att de skulle höra av sig. Men jag hörde inte ett ljud. Jag undrar om det är fler än jag som inte har fått sina kontroller. Finns det ingen plan? Och om det finns en plan – varför säger de inget?
Bröstcancerförbundets ordförande Susanne Dieroff Hay konstaterar att väntetiderna för efterkontroller varierar mellan olika regioner. Även diagnos och ålder spelar in. Hon anser att ett års väntan, det besked Cecilia Hägg initialt fick, ”låter rimligt”.
– Jag tycker att det är helt oacceptabelt att en kvinna i hennes ålder med en aggressiv tumör blir ”glömd” eller bortprioriterad även om det är en pandemi på gång. Cancer är en allvarligare sjukdom än covid i det här fallet. En patient ska aldrig behöva jaga vården.
Enligt Bröstcancerfonden minskar mammografi-screening dödligheten i bröstcancer i Sverige med cirka 20 procent.
Hon är övertygad om att många gått miste om mammografier under pandemin. På flera håll pausades screeningen helt. Många har samtidigt dragit sig från att gå på sina undersökningar av rädsla för smitta. Följderna, menar hon, kan bli allvarliga.
– Det kommer att bli fler bröstcancrar som upptäcks i ett senare skede, vilket kan äventyra överlevnaden.
I Sörmland stoppades all regelbunden screening för bröstcancer under två månader. På Mälarsjukhuset har man nu en fördröjning på fyra månader, vilket innebär att besöken sker med 28 månaders intervall i stället för normala 24.
Efterkontroller för patienter som haft bröstcancer pausades inte, och där ligger man i fas, berättar Helen Utsi, vårdenhetschef på radiologiska kliniken.
– Alla som har behandlad cancer kontrolleras i rätt tid. Enda undantaget var när pandemin kom, då flera själva ringde och avbokade.
Hon vill inte kommentera Cecilia Häggs fall, men säger att årliga efterkontroller alltid påbörjas ett år efter avslutad behandling.
– Undantag sker om ansvarig onkolog bedömer att det ska tidigareläggas.
Här handlar det om en kvinna som fått flera löften om efterkontroller som inte efterlevts. Hon menar att hon, trots flera påstötningar, inte fått ordentlig återkoppling på nästan tio månader. Hur ser du på det?
– Som jag sa, vi kan inte kommentera det enskilda fallet överhuvudtaget.
Tidningen har sökt Carina Larsson, verksamhetschef för onkologkliniken Sörmland, som avböjt att kommentera.
I mitten av oktober, i samband med tidningens intervju med Cecilia Hägg, fick hon sin efterkontroll. Den visade inga spår efter nya tumörer.