Vid Nackhäll, Hjälmaren, blåser mellan fem och sju sekundmeter. Yrkesfiskaren Lennart Karlsson och hans son och kompanjon Martin stannar därför i land denna dag. De kan kosta på sig att inte slita på redskapen.
Nyss gick ännu en leverans från Nackhäll, där släkten Karlsson har fiskat sedan 1840-talet. Bara några abborrar och gösar ligger kvar i kylrummet. I hamnen sprattlar en handfull dispensfångade ålar i en bur.
Varje generation Karlsson har haft sina upp- och nedgångar i fisket. Just nu är det på topp. Ett av skälen till det krälar i en annan sump i det glittrande vattnet: signalkräftor. Kräftorna står för 70 procent av inkomsten – en mycket bra återbäring på de första 300 kräftor som Lennart Karlsson satte ut 1985.
– Det tog 20 år innan vi kunde börja fiska på riktigt. I år har det börjat bra, 400 kilo hittills, säger han efter en veckas fiske.
Kräftfisket är enformigt och ganska trist, beskriver både far och son. Det blir roligare ute på sjön i oktober, när gösfisket tar fart. Den miljöcertifierade Hjälmaregösen har blivit ett varumärke som sjöns yrkesfiskare kan känna stolthet över.
– Men den ekonomiska vinningen av miljömärkningen är större för mellanhänderna än för oss som fiskar.
I fjol drog Hjälmarens fiskare tillsammans upp 141 ton gös. Alla fiskar under 45 centimeter kastades tillbaka, för återväxtens skull. Så skedde inte förr, vilket utarmade beståndet.
– Fångsterna blev riktigt dåliga, så alla yrkesfiskarna runt sjön träffades och kom överens om högre minimimått för fisk och nätmaskor. Många av de äldre var emot det, de trodde inte att de skulle få upp något mer under tiden de hade kvar.
Men inom fem år hade gösen återhämtat sig. Sedan dess har fångstnivåerna varit jämna.
– Som sämst har vi fångat 30 ton, som mest 300. Det gäller att vårda fisken och sjön så att fisket blir hållbart.
Också återväxten av en ny generation fiskare är god. Martin Karlsson har två kusiner som är på väg in i yrket.
– Så länge det finns gös och kräfta kvar i sjön är det här vad jag vill göra resten av livet. Jag gillar friheten och att få arbeta ute. Att jobba ihop med farsan är också kul, säger han.
Hoten mot hans framtidsutsikter är få. Sjöns miljöhälsa är a och o men inte allvarligt hotad. Skadorna från skarv och tjuvfiske är överkomliga. Yrkesfiskare både vid sjö och kust kan hoppas på höjda förtjänster när Stockholms fiskauktion öppnar i höst. Då ska de kunna leverera från ett nät via ett annat; genom internetförsäljning av vildfångad fisk som gös väntas exporten till Europa öka.
– Slår pesten till mot kräftorna blir det som att hugga av vårt ena ben. Men vi skulle nog överleva ändå. Jag hoppas att Martin fortsätter. Förutsättningarna ser i alla fall bra ut.
112 kilometer från hamnen i Nackhäll finns inte samma framtidstro. Där sliter en annan Karlsson, kustfiskaren Kjell-Åke, i sitt rökeri. Strax ska han med fiskbussen lastad åka från Femöre in till Oxelösunds centrum och sälja lax och skaldjur, abborre och flundra. Förtjänsten från rökeriet har blivit så oumbärlig att själva fisket håller på att bli hans bisyssla.
Det beror på konkurrensen. Inte från de andra yrkesfiskarna vid Sörmlandskusten, för de sitter i samma båt. Det är gråsälen, till viss del också skarven, som håller på att döda kustfisket.
När Kjell-Åke Karlsson var en parvel och började åka ut med farfar yrkesfiskaren i skärgården såg han nästan aldrig en säl. Djuren var längre ut till havs och jagade i sitt naturliga element på djupare vatten.
– Nu är havsbottnarna döda och fisken borta. Därför har sälen kommit in på grunt vatten. Här har de börjat äta abborre och flundra, braxen och mört. Det hörde man aldrig talas om förr.
Sälarna är skickliga på att plundra yrkesfiskarnas fångster innan de dras upp.
– För tre år sedan tog jag upp ett och ett halvt ton lax, i fjol var det nere på 53 kilo. Sälen ställer sig vid push-up-fällorna och tar fisken innan den går in.
Nätfisket går lika erbarmligt dåligt, beskriver han.
– En kille här köpte sin fiskebåt för två år sedan. När han kommer tillbaka in till land har han bara torskhuvuden kvar i garnen. Nu ger han upp och säljer båten. Nätfisket kommer nog att dö ut, suckar Karlsson.
För att överleva skaffade han sig för ett par år sedan en trålare. Det är i dag det enda sättet att fiska på, säger han, även om sälen försvårar också det fisket.
– Fångsterna blir allt mindre. Sälarna lägger sig framför trålen och simmar genom strömmingsstimmet så att det viker av från trålen.
Karlsson har förståelse för att sälen måste söka föda för att överleva. "Den kan ju inte gå till Ica och köpa falukorv", som han säger. Men problemets omfattning tas inte på allvar av Havs- och vattenmyndigheten, tycker han. För att belysa vad han menar, berättar Karlsson hur han i våras tog båten ut till Källskär, 3,5 nautiska mil från hans fiskevatten. Där kunde han räkna till uppskattningsvis 2 000 sälar.
– Var och en äter sex, sju kilo fisk om dagen. Så de som jag såg gör slut på 14 ton, ungefär. Sörmland har ett av de största sälproblemen i landet men en av de lägsta skadeersättningarna. I år fick vi 250 000 att dela på, vid Norrlandskusten delas det ut flera miljoner. Men nu har det nog gått för långt. Skyddsjakten på 30 sälar är bara en droppe i havet.
Kjell-Åke Karlsson hoppas kunna fortsätta fiska ytterligare ett par år. Men den framtidstro på kustfisket han kunde känna där han stod i farfars båt har han inte kvar.
– Självklart känns det väldigt, väldigt tråkigt.