Att åka tåg och se tid och rum rusa förbi genom fönstret frigör många tankar. Per Skogfeldt, 54, har satt några av dem på pränt. Under pendlingsåret 2016 blev det flera haikudikter, nedskrivna under tur och retur Katrineholm–Stockholm.
Kanske blir de någon gång publicerade. Det är en gammal dröm, lika brinnande som hans konstnärssjäl.
Också andra tankar har hållit honom sällskap i kupén. Tankar om världsläget. Om mänsklighetens elände. Om trösten i all bedrövelse: Gudstron.
Per är kristen.
– Jag tillhör inte fundamentalisterna. För mig är det viktigt att definiera tron som just tro – inte visshet.
Tron kom till honom när han var drygt 30 och en smula vilsen i livet. På väg hem från en högmässa i samband med sonens dop kände han en plötslig värme, hörde en lugnande röst tala. Det var hans uppenbarelse.
Han har aldrig varit ateist, säger han. Agnostiker ligger närmare till hands. I ungdomen var han fascinerad av Jesus som en symbol och förebild. Men inte ur ett religiöst perspektiv. Han umgicks inte med kristna, kunde inte få deras åsikter att rimma med deras tro.
Han förtrollades av en annan anledning: musikalen Jesus Christ superstar, filmen och soundtracket.
– Jag tyckte att denna passionsberättelse var oerhört spännande och musiken fantastiskt bra. Jag minns att vi lyssnade på min storasysters rum och att hon översatte texterna till svenska åt mig. "Fader, förlåt dem för de vet inte vad de gör"; det tyckte jag var en förunderlig sak att säga av Jesus efter att ha blivit torterad och uppspikad.
Att finna tron blev en nystart, beskriver Per. Och en lättnad. Allt det plågsamma behov av bekräftelse han känt när han stått på scenen som rockmusiker eller skådespelare, föll som ett ok från axlarna.
– I kyrkan kände jag att jag är bra som jag är.
Så han gav sig hän.
– Jag blev kyrkvärd, sjöng i kyrkokören, undervisade konfirmander ... Det var helt galet. Sedan blev jag anställd, en dramatisk vändpunkt i livet.
Per Skogfeldt utbildade sig till diakon. Det var i den yrkesrollen som han i fjol tog tjänstledigt från Katrineholmsbygdens församling för att bidra till S:ta Clara kyrkas sociala stödinsatser i Stockholm city. I skuggan av kyrkan lever många utsatta människor: narkomaner, prostituerade, hemlösa.
– Jag har ett stort intresse för människor och deras livsberättelser. Många av dem jag träffar som diakon har tappat fotfästet. Man kommer ut på djupt vatten rätt snabbt i samhället, och där vill jag vara med och stötta. I sådan sårbarhet och bräcklighet har min egen lite dystra person fått ett sammanhang.
Intresset för människor har funnits länge. Särskilt två händelser har format det.
Som ung student på besök i hemstaden blev han rånad. Den ene av rånarna hade en pistol innanför jackan - trodde Per då. Polisutredningen visade senare att det var en borste.
– Upplevelsen ledde till att jag blev präglad av rädsla.
Han var mycket spänd och orolig när han infann sig i tingsrätten. De tilltalade tittade inte på honom någon enda gång.
– Kände de skam? Jag började nästan tycka synd om dem, känna för dem i deras utsatthet.
Gärningsmännen dömdes till fängelse. Några år senare var det Pers tur att hamna på anstalt. Som ung och skeptisk man gjorde han lumpen. Men när han kallades till repövning trotsade han den militära auktoriteten, följde sin övertygelse och vägrade infinna sig.
Han var nervös när han kom för att avtjäna en månad på Kriminalvårdens öppna anstalt i Valla. Hur skulle medfångarna behandla honom?
– Jag lärde mig två saker. Att såga med motorsåg, vilket jag fortfarande har nytta av där jag bor på landet. Och att umgås med människor som lever på livets skuggsida. Jag minns en yrkestjuv. En polack. Och en ganska läskig man som var en före detta knivmördare från Eskilstuna. De berättade om sina liv för mig, som i bikt.
– Jag tittar på människor och låter dem se det. Det fungerar som en inträdesbiljett till ett samtal. Det är nog min största talang och den vill jag ta vara på.
Han funderar mycket på världens tillstånd. Det gör honom svårmodig. Men tron ger honom hopp. För om Gud inte finns, hade väl jorden gått under för länge sedan? funderar han.
– Inom kristendomen har det alltid pratats om den yttersta dagen, då allt ballar ur och världen går under. Jag undrar ibland om det kan bli värre än nu. Men det finns också så mycket omsorg i världen. Det handlar nog mycket om vilket synsätt man väljer. Kyrkans uppgift är att sprida hoppet.
Per minns broder Roger, som i sin strävan efter enighet över de kristna samfundsgränserna startade Taizéklostret i Frankrike. Under en bönekväll 2005 mördades han inför tusentals besökare av en psyksjuk kvinna.
– Men kyrkan blev inte mer restriktiv mot besökarna efter det. Den började inte söka igenom folks ryggsäckar. Den framhöll i stället sin vilja till förlåtelse och försoning. Det behöver vi betona mer av i vår tid, i stället för att slå plakat i huvudet på varandra.
Det är viktigt att kristendomen framhåller denna vilja och förmedlar hopp tillsammans med andra religioner, tycker han. Flera församlingar inom Svenska kyrkan arbetar i dag med religionsdialog.
Modellen kommer från det mångkulturella Leicester i England. Per Skogfeldt har på plats studerat hur kristna, muslimer, sikher och hinduer jobbar tillsammans mot konflikt, rasism och religiös intolerans.
Hemmavid har hans kyrka provat att i mindre skala öppna för liknande religionsdialog och träffat lokala företrädare för andra religioner. Vid den första träffen, berättar Per, kom ett dussin muslimer, glada att berätta om sin islam och att uttrycka välvilja till kristendomen.
– Vi måste sansa oss. Prata med varandra. Extremism skapas bara av två orsaker: rädsla och okunskap.
Annus horribilis 2016 avslutades med ännu ett ont dåd när en lastbil användes som mordvapen mot tolv marknadsbesökare i Berlin.
Den första nyhetsflashen hann knappt komma till punkt innan populisterna skrek om hämnd, hårdare tag mot mångkulturen och flyktingstopp.
Att vända andra kinden till finns allt mer sällan på kartan.
– Det är otroligt svårt att be för dem som uppträder som ens fiender. Men det är en viktig tes. Försoning kan inte ske om vi inte ser förbi vårt högmod och våra rädslor.
Detta är den sista delen av tre i en serie om synen på vår samtid utifrån olika religiösa identiteter.