Under våren har han varit på rundresa i stiftet, nu sitter han här i den vårgröna fåtöljen på sitt ämbetsrum. Runt handleden har Hans-Erik Nordin en klocka med en kraftig kedja som kontrast till den lila ämbetsskjortan med vit krage. Hans blick är klar och väjer inte undan.
– På något sätt känns det helt normalt, yrkeslivet går mot sitt slut men samtidigt kan jag tänka på vad livet efter detta blir, när almanackan inte är fullbokad, blir det tvärnit, undrar Hans-Erik Nordin, och syftar på att han om drygt tre månader räcker över kräklan och mitran till den tillträdande biskopen Johan Dalman när han själv går i pension.
Känns det tomt?
– Jag vet inte om det kommer att kännas tomt. Min vardag har varit inrutad med krävande uppgifter, det tar slut. Jag tror att det blir en väldig omställning.
Vad har du tyckt om?
– Att vara ute och möta församlingar, att göra visitationer, man stämmer av läget i den vanliga församlingsvardagen. Min uppgift är att uppmuntra och utmana. Jag tycker också att det är väldigt roligt att möta studenter, där har vi ett mycket genomtänkt rekryteringsarbete.
Här kommer Hans-Erik Nordin in på en av sina favoritsysselsättningar; att följa diakoner och präster under utbildningen. Han berättar länge om den fleråriga procedur som är ganska tuff. En psykolog utsätter till exempel kandidaterna för test och de ska godkännas av olika ämbetsmän i kyrkan. Sammanlagt två gånger under proceduren ska Hans-Erik Nordin avgöra om de är lämpliga eller inte. I samband med examen sker den slutliga prövningen.
– Jag kallar in var och en, tittar dem i ögonen och ger mitt besked "ja" eller "nej". Det är få andra yrkesgrupper som får gå igenom en sådan omfattande prövning.
I början av sin yrkeskarriär jobbade Hans-Erik som församlingspräst i fler år. Sedan hade han flera utbildningsrelaterade jobb, exempelvis startade han Svenska kyrkans grundkurs på Vadstena Folkhögskola och han har undervisat på universitet. Han har också forskat och disputerat.
– Som församlingspräst konfronteras man med livets alla sidor, det blir en intensitet och närvaro, man möter livet i hela dess spännvidd, från födelse till död. Att undervisa och forska, som jag längtade efter, innebär inte samma intensitet. När jag blev biskop kom det tillbaka, att ha människors liv i sin hand, att möta människors och församlingars öden.
Som biskop har han tillsynsansvar för kyrkans arbete, för präster och diakoner. Han ska förkunna evangeliet, som det så högtidligt heter. Men det kan köra ihop sig i församlingarna och Hans-Erik Nordin säger att svåra situationer alltid berör.
Är du en duktig konflikhanterare?
– Det får andra bedöma, men skulle jag ensam springa på alla bollar skulle jag bli väldigt trött.
Nej, om Hans-Erik Nordin får säga det själv är en av hans bra egenskaper att kunna lyssna. Han tror på dialog, och under sin ämbetstid har han infört ett nytt sätt att kommunicera med församlingarna i stiftet. Varje år har han skrivit om ett ämne som har legat till grund för kommunikation och nu, i slutet av sin ämbetstid, ligger hans bok "Mötas i ögonhöjd" till grund för samtalet. Den handlar just om dialog. Men hur pratar man med över 50 församlingar i sitt stift? Hans-Erik Nordin skrattar högt.
– Det tar tolv år innan jag kommer på besök, säger han och syftar på biskopsvisitationen som är var 12:e år. Men jag möter också ett antal församlingar om bjuds in till Strängnäs, och jag arbetar genom kontaktsprostarna och stiftsmedarbetarna. Varje år har vi därför kontakt med varje församling.
Hur mår församlingarna i stiftet?
– Den här regionen av stiftet och Sverige tillhör den mest sekulariserade i hela världen. Vi har sekulärhumanister som inte vill att barn ska genomgå riter i religiösa sammanhang, till exempel dop. Detta som ett mått på religionsfrihet, vilket är en absurd tanke i många länder. Sedan har vi den här sekulariserade delen av landet som gör att det för en präst kan vara tufft när det kommer ett fåtal personer till gudstjänsten.
Just i det sammanhanget kan Svenska kyrkan ibland upplevas som ängslig med en ny typ av aktiviteter, som exempelvis nattdisco?
– Man får akta sig så att man inte rear ut budskapet, men att nå ungdomar som lever i en destruktiv miljö behöver man inte ha någon baktanke med. Vi gör det inte för att folk ska bli kristna, utan för att göra gott.
Du har ibland tagit ställning i debatten, bland annat för att märkning av frukt från ockuperat område på Västbanken. Är det en uppgift för en kyrklig ledare?
– Ja. Därför att man är som institution politisk, och då blir det viktigt att vara klar över vilka värderingar ska få styra, det går inte att vara politisk neutral. Vi har en luthersk vänkyrka i Palestina och när man hör deras berättelser så går det inte att vara döv inför dem.
Vad har varit svårast i ditt jobb som biskop?
– Att i svåra konflikter hitta lösningar som ska bli så lite skadliga som möjligt, och att ge beskedet till präster och diakoner att de inte är lämpliga.
Tvivlar du på din tro?
– Det kan vara som en skugga som följer en, jag har haft mina stora uppgörelser, men lika fullt kan tvivel komma upp ändå. Det handlar inte om stark eller svag tro.
Slutligen, hur ser livet som pensionär ut?
– Jag och min fru flyttar till Uppsala, vi har barnbarn i Uppsala och Stockholm. Jag kanske kommer att få förfrågningar om uppgifter som jag hoppar på. Jag är en läsande människa och det finns gott av bibliotek. Sedan tycker jag om att jobba på sommarhuset.