Bröstcancerföreningen Aurora Sörmlands medlemmar som har en spridd bröstcancer och behandlas med cellgifter tillhör riskgrupperna som också fortsättningsvis behöver hålla sig till restriktionerna. Ordförande Terhi Johnsson får många samtal från oroliga medlemmar.
För många har de två åren av pandemirestriktioner inneburit nya levnadsvanor och rutiner. Och det är inte alla människor som känner brådska med att bryta bubblan av isolering och avstånd.
Terhi Johnsson är väl insatt i människors känslor och rädslor, sett ur flera synvinklar i samhället. Hon arbetar inte enbart som kurator på Fröslunda vårdcentral utan är även ordförande i Bröstcancerföreningen Aurora Sörmland.
– Jag har varit ordförande och språkrör för Auroras runt 330 medlemmar i ett år, en speciell tid helt dominerad av corona. Pandemi och smitta är något vi pratat och pratar mycket om. Cancerpatienter utgör ju i stor mån en riskgrupp.
– Speciellt våra medlemmar som har en spridd bröstcancer, med stor risk att dö i förtid, och som genomgår cellgiftsbehandling har ett nedsatt immunförsvar. De behöver också i fortsättningen vara väldigt försiktiga. Även om restriktionerna släpper och samhället återgår till det normala. Blir de sjuka i covid-19 kan det bli förödande.
Terhi Johnsson, som själv är friskförklarad efter två bröstcancerdiagnoser, upplever en stor rädsla för covid i föreningen. Hon får många samtal från oroliga medlemmar, och långt ifrån bara från "tanter", som hon menar är den allmänna uppfattningen om en bröstcancerpatient. Sjukdomen kryper längre och längre ner i åldrarna, samtidigt som fler överlever. Men törs de vistas i samhället nu?
– Jag tror egentligen att alla människor behöver tänka att livet ändå inte helt återgår till hur det var. Även om man är vaccinerad. Omikronvarianten finns kvar, och hur en kvinna med spridd bröstcancer reagerar på det viruset vet vi egentligen väldigt lite om. De allmänna råden om fortsatt försiktighet behöver nog alla leva efter.
Som kurator på Fröslunda vårdcentral i Eskilstuna "träffar" Terhi människor i alla åldrar. Under pandemin har en ganska stor andel fysiska besök på vårdcentralen ställts om till telefonsamtal. Men hon gör även hembesök, ofta hos äldre som blivit sittande i hemmet och sörjer två förlorade år.
– Vår profession har fått hantera fler sorgesamtal. Många människor har under chockartade former förlorat anhöriga. Och många studenter har haft väldigt jobbigt med att ställa om till digitalundervisning. De kanske flyttat till Eskilstuna bara för att studera och sett fram emot att plugga och träna tillsammans med vänner, och så pang är alt bara borta.
Den som är det minsta orolig över hur det ska bli när vi ska börja leva som vanligt igen tipsas om att boka tid för stödsamtal på sin vårdcentral.
Än har de slopade restriktionerna inte hunnit bli ett ledande samtalsämne.
– Vi har inte kommit dit än men många har mått väldigt dåligt under pandemin. Över isolering, oro och stöket i samhället. Mår man inte 100 innan gör en pandemi läget många resor värre. Och att nu våga sig ut i samhället igen skapar i sig ångest och grubblerier. Vi kuratorer får peppa, ge råd om saker att göra som skingrar tankar och lugnar. Många samtal om promenader, att lyfta blicken och se omvärlden har det blivit, och vi tjatar om mindfulness. Inaktivitet kan vara stressande i sig.
Terhi Johnsson konstaterar att långt ifrån alla människor mår bra av umgänge och närhet. Många har upplevt isoleringen som något positivt, ett skydd. Och därför tror hon att det är bra om tillbakagången till ett öppet samhället sker successivt. Att den får ta tid.
– Är du orolig och grubblandet går ut över vardag och sömn, tveka inte att kontakta kuratorn på din vårdcentral. Ett stödsamtal kan alla behöva.