– När man är med i realityshower måste man förstå att ens liv inte är ens eget längre, säger hon strax efter att hon klivit av tåget i Katrineholm på fredagskvällen.
De är på väg till Högsjö, till mamma Iris lägenhet i centrala samhället. Nu står lägenheten tom, sedan Gunilla Persson våren 2011 tog med sin mamma till USA, efter att mamman enligt Persson blivit utsatt för vanvård av hemtjänsten.
– Mamma gick från rörlig till vårdpaket på bara några månader. Hemtjänsten kom åtta gånger per dygn, men när mamma slutade äta vad det ingen som såg till att hon åt. Hon tappade 30 kilo på några månader, säger Gunilla Persson.
Hon polisanmälde mammans gode man och anser att vanvården är att betrakta som "början till vållande annans död".
– Hade mamma dött är det ju mord, säger hon upprört.
Hon och dottern är förkylda, det är skillnad på 35 plusgrader i Los Angeles och fruset gräs och immiga bilrutor i västra Sörmland. De har glömt sin matkasse på tåget och första stoppet i Katrineholm blir därför på matbutiken Tempo. Där sitter en löpsedel med Gunillas ansikte på. I veckan blev det rubriker om bråk i programmet Hollywoodfruar, avslöjanden i programmet Filip och Fredrik och en twitterstorm.
– Det jag har svårt att förstå med all uppståndelse är varför folk kritiserar mig så mycket. De behöver hackkycklingar och har valt mig för att jag sticker ut mest, säger hon.
Hon har oftast kritiserats för att pusha dottern Erika för hårt. Ett filmklipp på nätet visar när dottern mår illa före ett framträdande och många reagerade på hur Gunilla Persson hanterade situationen.
– I USA skulle ingen ha höjt på ögonbrynen för att jag pushar Erika. Den amerikanska konkurrensen börjar i vaggan. En plats på kindergarden är en warzone. De kan ha 30 platser och 500 barn som slåss om platserna, säger Gunilla Persson.
Själv älskar Gunilla Persson rampljuset.
– Jag har fötts med tävlingsnerven. Jag vill göra saker som gör mig känd och berömd. Jag har valt sådana karriärer, skådespeleri och modellande. Jag har danats för det här.
Det känns lite underligt att komma hem till trean i Högsjö där hon växte upp. Familjen flyttade till Högsjö när Gunilla var lite över två år och hon gick i Vidåkersskolan till nian.
– Det känns konstigt att komma hem, att vi har det här kvar efter alla år. Man får göra ett museum av det snart, säger hon.
Hon tror inte att hon kommer att flytta hem till Sverige igen.
– Nej, jag har bott i USA i 30 år och i min lägenhet på Manhattan sen 1989. Men nu hyr vi ett hus i Los Angeles.
Det hon saknar mest i Sverige är maten och naturen.
– Jag saknar skogen.
Hennes resväska är rekordstor och tung, men Gunilla Persson hittar snabbt en ung kille, Jörgen Zetterberg, i grannporten.
Han har fyra valpar, som Erika blir förtjust i och Gunilla Persson avtalar raskt att de ska få ta med en valp på promenad dagen därpå, innan Jörgen Zetterberg hjälper till att kånka resväskan uppför trapporna.
I lägenheten ligger posthögar och allt är sig likt, tycker Gunilla Persson.
– Det är härligt, det känns bra. Det enda som är konstigt är att mamma inte är här, säger hon.