December har alltid känts speciell för mig, inte bara för att det är jul utan för att det är den sista månaden på året. Vi kan pusta ut, känna att vi har klarat av ännu ett år. Det finns tid för reflektion kring saker som hände, saker vi var med om och människor vi träffade som förändrade oss. Vanligtvis har jag svårt för avslut men när ett nytt år är på ingång och julbelysningen sätts upp känns det plötsligt enkelt.
När jag firade jul som barn brydde jag mig inte så mycket om julklapparna egentligen – jag ville bara att alla skulle ha det bra. Stort ansvar att ta på sig som barn men sådan var jag. Julafton 2004 fick jag en skrivbok, min första dagbok. Eftersom jag inte kunde stava bad jag min storasyster skriva ned det som jag berättade om. Sådant som jag tyckte var viktigt. Den dagboken är idag bara en av många och jag är väldigt tacksam över att mitt vuxna jag får chansen att se mig själv växa upp. Läsa mina egna tankar jag hade som barn. Även om det mestadels handlade om att bli ihop med någon på MSN eller att jag tyckte att alla killar var töntiga som inte vågade bjuda upp mig på halloweenfesterna i skolmatsalen.
Min dagbok i år har handlat om pandemin och om kriget i Ukraina. Restriktionerna hävdes och vi kan fira jul för första gången tillsammans efter pandemin. Jag tycker att vi ibland är ganska dåliga på att uppskatta det. Att få vara tillsammans. Vad spelar det egentligen för roll vad vi äter, var vi behöver åka eller vilken släkting som vi tvingas fira jul med år efter år. Vi har varandra. Det finns många som inte har det och jag vill ändra på det. På mitt sätt. Jag har bara inte kommit på hur.
I min familj just nu säger vi att julen är till för mina syskonbarn – tills det är dags för julklappsspel.
Min pappa brukar stå upp vid bordsänden för att kasta tärningarna och hamnar de utanför bordet går kastet självklart om. Det är då jag inser var min envishet och tävlingsinstinkt kommer ifrån. Jag försöker att inte ta julklappsspelet på för stort allvar men jag kan inte låta bli att bli lite sur när min fyraåriga systerson kastar tärningen åt mig och slår en trea i stället för en sexa. Nästa gång kastar jag själv.
Jag vill önska alla en god jul men också passa på att be om ursäkt till min svåger och hans föräldrar för att jag flertalet gånger tagit med mig killar som ni har tvingats fira jul med, för att jag hoppades på att någon av dem var den rätta. I år kommer jag ensam.