Det måste vara inbillning. Inte kan väl nybilsdoften – den som skapas av klädsel, plast och andra inredningsmaterial – påminna om när jag stack näsan i Volvos nya modeller på 1980-talet?
Under tidig höst anlände de nya årsmodellerna till återförsäljarna, och vi smågluttar fick följa med våra föräldrar för att spana in ny-heterna.
Men dagens provbil har klädsel av nappaläder, och med tanke på att nya XC90 inte har en skruv gemensamt med föregångaren från 2002 är det osannolikt att doften skulle vara densamma som i 1980-talsbilarna.
Volvo har gjort nytt i alla led (den tekniska plattformen, motorerna, kvalitetsmålen, it-lösningarna) och modellens betydelse som industriprojekt kan inte överskattas.
Körupplevelsen är väsensskild från gamla XC90, men det första intrycket är blandat. Toppversionen T8 för 726 000 kronor, som är en laddhybrid med elektrisk drivning av bakhjulen, är snabb som en sportbil (400 hästkrafter, 0-100 kilometer i timmen på 5,9 sekunder), men den rör sig tungt. Fjädringskomforten är förvånansvärt klunsig över tvärgående ojämn-heter, trots att samtliga provbilar har luftfjädring (tillval för 16 900 kronor).
Volvos personal har förvarnat att T8 inte är finslipad, introduktionen sker egentligen i höst och en del arbete återstår. Förhoppningsvis är de här skönhetsfläckarna – liksom det stundtals vimsiga samspelet mellan motorerna och kraftöverföringen – åtgärdade då.
I Sverige är dieselmodellen D5 med 225 hästkrafter och fyrhjulsdrift en förmodad bästsäljare, och det är dessutom den mest harmoniska. Volvos nyutvecklade och stenhårt mallade motor (fyra cylindrar, två liters volym) finns i ett flertal utföranden: bensin, diesel, turbo eller turbo och kompressor. D5 klär XC90 mycket väl och den åttaväxlade automatlådan arbetar mjukt och effektivt.
Nya XC90 har vuxit 15 centimeter på längden. Kupén är mycket rymlig och Volvos ansträngningar att alla sittplatser ska vara bekväma har burit frukt. Framstolarna håller världsklass och till och med i tredje sätesraden, där de två uppfällbara stolarna har samma utformning som ytterplatserna i mellersta raden, är klaustrofobin långt borta. Bekvämt? Definitivt uthärdligt i alla fall.
Revolutionerande är att instrumentpanelens knappar ersatts av en pekskärm. Med den styrs alla bilens funktioner.
Gränssnittet känns modernt, men kräver likafullt tillvänjning. Nog hade fysiska reglage åtminstone för temperaturval och annat grundläggande platsat?
Men nu är det så att Volvo bestämt sig för att ta ett stort, ett av de största någonsin, kliv framåt. Och nya XC90 är på nästan alla sett ett steg i rätt riktning. Långt från 1980-talets minnen av en ny Volvo.
Eric Lund/TT