"Att cykla med min son är min räddning just nu", säger Ulrika Forsén om mountainbikeintresset hon delar med sonen Loke.
Den ihållande stressen började redan när hon blev ensamstående mamma till sin idag 15-årige son. Förhållandet med pappan tog slut kort efter födseln, och Ulrika stod ensam med bebis, hus och bil.
– Varje dag där i början kändes som en kamp för att överleva och få in pengar. Det var tuffa år, men jag var besluten att förverkliga mig själv trots att jag fått barn.
Och det gick till synes bra. Ulrika klättrade i karriären, men i rollen som processledare började hon lida av huvudvärk och koncentrationssvårigheter. Hon erbjöds att byta tjänst, och nappade på möjligheten att få jobba som familjebehandlare istället. Men det löste inte problemen med huvudvärken – tvärtom.
– Jag jobbade med det jag ville göra, men det gjorde någonting med mig att träffa de här familjerna som har det så tufft – jag ville hjälpa dem in i absurdum nästan, och tappade mitt filter någonstans. Det kan man inte göra när man jobbar på socialförvaltningen.
Telefonjouren efter jobbet och på helger gjorde att hon aldrig riktigt kunde slappna av.
– Det kunde ringa när som helst, och det var starka berättelser om akuta situationer. Det påverkade mig enormt.
Samtidigt hade hon inlett en relation med en man – men den var långt ifrån problemfri.
Ulrika berättar hur hon kände sig mosig i huvudet, fick sömnproblem och hade svårt att koncentrera sig under sina behandlande samtal. Den ständigt närvarande huvudvärken gjorde att hon sjukskrev sig ofta.
Hon misstänkte att det var klimakteriet som förändrat henne. Under ett besök hos gynekologen insisterade hon därför på en hormonbehandling.
– Det hjälpte ju inte, konstaterar Ulrika, som också lät göra en hjärnscanning.
Att det var stress som orsakade hennes sjukdom förstod hon först när hon var sjukskriven efter att ha opererat foten.
– Då blev jag plötsligt ganska pigg. Men så fort jag kom tillbaka till jobbet var huvudvärken tillbaka, och jag hade liksom ett ljud i huvudet. Jag började må riktigt dåligt. Jag kunde inte skriva, och det kändes som att jag inte hade någonting att ge. Jag kunde knappt ta mig upp ur sängen.
I augusti 2019, efter sju månader med huvudvärk, konstaterade en läkare att det var utmattningssyndrom Ulrika led av. Hon sjukskrevs i två veckor.
– Sedan började jag jobba två timmar om dagen, men det var inte klokt egentligen… Jag är van att prata inför folk, men nu var det som att jag knappt kunde svara på frågor. Hjärnan funkade inte som jag ville och jag kämpade för att orka med timmarna på jobbet.
Ulrika gick så småningom upp i arbetstid – men då tog det stopp igen, och sedan dess har hon inte återvänt till jobbet som familjebehandlare. Totalt var hon sjukskriven i ett år, och har sedan dess fått en tillfällig heltidstjänst som utvecklare.
– Men jag har fortfarande en slags kognitiva funktionsnedsättningar. Jag måste hela tiden ha koll på vad jag gör och kommer nog aldrig komma tillbaka till den jag har varit, men jag lär mig att hantera det på ett annat sätt.
Att sjukskriva sig igen är ändå inte ett alternativ.
– Det är svårt att klara sig som ensamstående och sjukskriven, och Försäkringskassan sätter en väldig press på den som är sjuk. Man orkar inte överklaga avslag när man är sjuk och orkeslös. Jag försöker förändra andra saker för att klara av att jobba som jag gör; som att äta bättre, vila mer, röra på mig mer och lära mig mer om sjukdomen. Men jag vet att jag balanserar på en skör tråd.
Ulrika tillhör flera grupper som är överrepresenterade bland de som drabbas av utmattningssyndrom: hon är kvinna, ensamstående förälder, jobbar i en kvinnodominerad bransch och insjuknade i åldern 35-44.
Hon vet att hon är långt ifrån ensam.
– Jag har i mitt yrke sett andra drabbas. Särskilt ensamstående mammor, ofta med barn med särskilda behov. Det är inte konstigt egentligen – vi som är ensamstående jobbar hela dagarna, och jobbar när vi kommer hem. Att vara känslomässigt engagerad både på jobbet och hemma – till slut så tar man ju slut.
Den största lärdomen sjukdomen gett henne är förmågan att säga nej.
– Jag har alltid varit benägen att ta på mig för mycket, och har alltid velat ställa upp för alla omkring mig. Nu vet jag vilka konsekvenser det får för min hälsa.
I framtiden hoppas hon kunna hjälpa andra att se ljus i mörkret och tänka framåt.
– Jag har fortfarande en dröm om att jobba med samtal, kanske starta något eget. Men man ska våga också.