Om man knyter näven hårt. Vill något tillräckligt mycket. Då är det möjligt att uppnå. Ibland genom att fixa det själv. Ibland med lite hjälp på traven.
Det vet Sarab Al-Taie, 21, där hon kör bil över bron mellan hemmet på Tosterön och centrum. Hon tycker mycket om sitt Strängnäs. Särskilt på sommaren, men också vintern i hemstaden är fin. När isen lägger sig på Mälaren. När frosten biter sig fast i broräcket och snön yr runt domkyrkotornet.
På dessa gator känner hon sig trygg. Här kör hon bil – äntligen. Flera gånger kuggades hon på uppkörningen. Men så försökte hon igen och fick ett infall: hon bad Gud om stöttning. Och –
– Jag fick körkortet! Det man önskar kan man få – bara man tror.
Sarab är muslim.
– Det är ganska stort. Båda mina föräldrar är muslimer och då har jag också blivit det. Det har en viktig innebörd för mig.
Hon är "inte väldigt religiös", säger hon. Men hon förrättar salah, tidebönen, fem gånger per dygn. Hon följer och förhåller sig till islams levnadsregler.
– De handlar mycket om att göra rätt, mot andra och mot sig själv, för att komma till paradiset. Men vi är inte religiöst stränga i min familj. Mitt förhållande till islam är väldigt öppet. Det är till exempel inte konstigt för mig att umgås med killkompisar, det har jag gjort sedan jag var liten.
Enligt islam är människan skapad som Guds ställföreträdare på jorden. Människans förpliktelser är inte bara gentemot Gud. Hon ska sträva också efter att bidra till samhället och ta hand om sina medmänniskor.
Sarab ler brett och svarar snabbt på frågan om hennes karaktär. "Väldigt glad. Alltid." "Positiv." "Ansvarsfull." "Pålitlig." Som en bruksanvisning till islamsk livsstil. "Hjälpsam."
– Jag gillar människor. Tycker om att hjälpa till. Ibland kan jag känna att jag nästan gör för mycket! Men man får tillbaka så mycket av att hjälpa andra, det är en fin gåva att ge.
Hon har ett starkt självförtroende och säger att hon nog fått det av sin pappa. Detta självförtroende delar hon med sig av till sina elever i Thomasbadets klorerade 25-metersbassäng. Där har Sarab i ett år hjälpt Strängnäs simklubb att lära både barn och vuxna att simma.
– Jag älskar vatten! Så jag hoppade in i projektet när jag fick chansen.
Sedan 2007 måste alla barn före årskurs 6 kunna simma 200 meter för att bli godkända i idrott. Kravet gäller också nyanlända. För killarna är det sällan ett problem, säger Sarab, för de har ofta lite vattenvana. För många muslimska tjejer är förhållandet omvänt.
I islam är det haram, förbjudet, för flickor och pojkar att visa sig avklädda eller i badkläder för varandra – också när flickans dräkt är heltäckande.
– Det är jättesvårt att få in dem i simskolan. En del föräldrar blir chockade när de får veta att barnen annars inte får betyg. Men det löser vi genom att inte blanda grupperna och låter tjejerna ha heltäckande plagg.
– Jag visar ju själv att det är okej att vara tjej, muslim och bada. Och, gud, vad lycklig jag blir när jag ser hur de tillgodogör sig den möjligheten!
Sarab var två år när hennes föräldrar flydde sitt hem nära Babylon i Irak och kom till Sverige. Det var på ett återbesök hos släkten som Sarab första gången satte på sig en hijab. Nu har slöjan varit en del av hennes identitet i fyra, fem år – också i Thomasbadets bassäng.
– Första gången jag reste till Irak hade jag shorts och bar ingen slöja. De blev jättechockade. Klädseln är en stor grej där, och särskilt tjejerna ska täcka så mycket som möjligt av kroppen. Nu börjar det förändras lite. Genom sociala medier börjar det bli mer populärt med till exempel korta kjolar.
Enligt Koranen är det Guds mening att kvinnan inte ska visa mer än ansikte och händer för främmande män. Att bära huvudduk är en religiös plikt.
– Tvingas man bära slöja mot sin vilja blir det inte bra. Men jag har valt den själv, ingen har tvingat mig. Med slöjan vill jag visa vem och vad jag är – och att jag är stolt över mig själv.
Islams läror säger att inget tvång ska förekomma i frågor som rör tro. Det är en viktig princip också att ingen ska tvingas bli muslim. Sarab sätter inte sin religion framför andras; tvärtom slås hon ofta av de många likheterna mellan islam, kristendom och judendom.
– Det är ju samma Gud vi tror på! Sedan finns likheter i hur vi ska agera: inte begå brott, inte göra någon illa, tro på paradiset. Jag är shiamuslim. Det finns de som säger att det finns stora skillnader mellan shia och sunni också. Det stämmer inte.
Sarab Al-Taie har läst delar av Koranen, fått annat återberättat av föräldrarna. Den kan vara svår att förstå och ger ett stort tolkningsutrymme. Men hon vet, säger hon, att den inte kan användas till att rättfärdiga krig, våldtäkt och terror. De extrema och militanta islamister som påstår motsatsen gör henne arg.
– IS vet ingenting! Ofrihet är inte islam. Betydelsen av jihad är en annan än heligt krig. Och det är fel enligt islam att döda andra människor.
Ändå är det svårt i denna rädslornas tid att skärskåda vrångbilderna av islam, att se muslimen som den människa hen är. Är det möjligt att påverka?
– Många människor ser bara delar av helheten som är islam. Då förstår de inte. Därför är det så viktigt att berätta och informera – i sociala medier, på stan, genom att träffas. Jag visste inte mycket om kristendom förrän jag följde med till kyrkan och lyssnade. Då fick jag en annan bild.
Målet behöver inte vara fullkomlig enighet.
– Jag har en kompis som är troende kristen. Hur mycket vi än pratat om våra religioner, och trots att vi egentligen har samma åsikter och budskap, når vi inte hela vägen fram till varandra. Men vi kan ändå respektera varandras tro.
Orden i början på denna text – "fasornas, terrorns och hatets 2016" – är inte de ord Sarab skulle välja för att beskriva samtiden. Hon känner inte igen sig i domedagskänslorna som hon tycker att medierna spelar på. Hon är hoppfull.
I somras gick hon ut gymnasiets samhällsprogram. Vid sidan av simundervisningen pluggar hon engelska och vickar som badvakt. Planen är att plugga vidare.
– Jag vet inte riktigt vad jag vill bli. Polis, kanske, men jag vill nog inte åka omkring på stan. Hellre utreda brott.
– Inom islam brukar sägas att i morgon kan man vara död. Därför gäller det att njuta av nuet. Jag slösar inte energi på att tänka på det negativa. Är det inte bättre att leva en dag i taget?
Detta är del 2 av tre i en serie om synen på vår samtid utifrån olika religiösa identiteter. I morgon: möt Per, kristen.