Maya berättar att hon känner flera andra familjer som, likt hennes egen, tvingats betala miljonbelopp i påstådda böter. Bilden är arrangerad. Kvinnan på bilden har inget med artikeln att göra.
Vid ett bord i ett hem någonstans i Sörmland sitter en mamma och talar med en röst som inte bär. Tårarna rinner stilla nedför hennes kinder. Ingen vet att hon sitter här och berättar sin historia. Hon fruktar för sitt och sin familjs liv, men är fast besluten att dela med sig av sitt vittnesmål. Vi kan kalla henne Maya.
Maya beskriver en välordnad tillvaro i landet som varit hennes hem i mer än ett halvt liv. Fast arbete, ett rikt socialt liv och regelbundna resor till släkt och familj i hemlandet. Omsorgsfullt viker hon pappersnäsduken hon håller i handen och skrattar plötsligt torrt åt minnet av det liv hon en gång kallade sitt.
Livet innan dödshoten och de frekventa kontakterna med banker och kreditinstitut. Innan de desperata rundringningarna till vänner och bekanta – kunde hon låna lite till? Innan telefonsamtalen med instruktioner om när och var kuverten med kontanter skulle överlämnas blev rutin. Innan ångesten, sömnsvårigheterna och den ständigt gnagande rädslan. Livet innan de kriminella med sina godtyckliga böter och påstådda skulder slog familjens liv i spillror.
Det börjar med en tidigare skötsam tonårsson som plötsligt inte dyker upp i skolan, som allt oftare ber föräldrarna om en extra hundralapp och hänger ute sent med nya människor. Föräldrarna tycker att han beter sig märkligt och misstänker att han har börjat använda droger. Maya gör sig redo att konfrontera honom, men sonen hinner före.
– Mamma, sa han. Jag måste betala dem 100 000.
Familjen förstår ingenting och vädjar om en förklaring. Men inte heller sonen verkar förstå. Det hela tycks så absurt att hon och mannen undrar om det inte rör sig om ett skämt. Men när dödshot riktas mot övriga familjemedlemmar förstår de att gänget menar allvar.
De tar banklån och betalar. Gå till polisen vågar de inte – de känner till andra i samma situation som råkat illa ut. Människor som till och med skjutits till döds. Men i takt med att skulderna regleras uppstår nya. När de inte kan betala ändras villkoren. Böter utfärdas som sedan på kort tid och tillsynes godtyckligt dubblas, femdubblas, tiodubblas. De försöker resonera med männen, förklara att de är utblottade och inte har några pengar kvar, men de är obevekliga.
– De hotar, hotar och hotar. Min familj har blivit misshandlade. De här människorna har många som hjälper dem och hotar folk till tystnad. Jag vet andra som har råkat illa ut. De är väldigt farliga. De säger att om vi går i närheten av polisen så ska de döda alla, hela familjen.
De tvingas ta nya lån. Först dyra blancolån och sedan – när alla andra vägar är uttömda – vänder de sig till sina vänner. Samtidigt fortgår utpressningen. Samma rutin upprepas med några månaders mellanrum – och så har det fortsatt.
Familjens mardröm har vid det här laget pågått i flera år och de kriminella har hunnit tvinga till sig miljonbelopp i påstådda skulder och böter. Maya har sedan länge drygat ut inkomsten från sitt fasta heltidsarbete med att jobba extra.
– Jag har bott här i många år och jag har levt ett jättebra liv. Jag har jobbat hela mitt liv och varit fast anställd. Men jag har inte en krona i dag. Allt går till böter och till banken. Det går runt 18-åringar och hotar folk med pistol. Något är fel och jag vill inte se det hända i Sverige.
Hon är noga med att påpeka att det finns andra familjer i Sörmland som drabbats ännu värre. De som förlorat sina hem och de – där gängen gjort verklighet av sina hot – som betalat med sina liv.
– Det finns många, men de är helt tysta. Ingen går till polisen.
Inte heller hon vågar gå till polisen. Hon litar inte, säger hon, på att familjen skulle få det skydd de behöver.
– Även om jag flyttar till Kiruna så kommer de hitta mig. Det är ett stort nät. Det är inte lätt för oss att gå till polisen när vi blir hotade. Jag är rädd för min familjs skull, att de kommer bli mördade – imorgon, om en månad eller ett år. Alla är så rädda för att någon ska skadas.
Från vänner hör hon vittnesmål om andra offer för gängens metoder.
– De misshandlar unga tonårskillar och tvingar dem att sälja droger. De kan gå till någon skola där barnen hänger på kvällen. De vet att det är lättare med de som får vara ute sent. Vissa får sälja, andra är springpojkar, andra gömmer droger. Några lite äldre med körkort kör pengar till andra städer.
Det heter ibland att gängvåldet inte drabbar vanligt folk. Det stämmer inte, konstaterar Maya. Många offer lider i det tysta. Hon återkommer till sonen. Han vars snedsteg ledde till att hela världen rasade. Han som är så älskad. Tårarna rinner återigen nedför mammans kinder.
– Min son säger till mig, mamma – jag orkar inte mer, jag vill dö. Han har blivit hotad så många gånger, slagen så många gånger och inte berättat det för oss. Han vill inte leva.
"Min son säger till mig, mamma – jag orkar inte mer, jag vill dö", säger Maya. Bilden är arrangerad. Kvinnan på bilden har inget med artikeln att göra.
Hon lutar sig tillbaka i stolen och andas ut. Den intensiva ögonkontakten upphör och hon lägger ifrån sig den skrynkliga pappersnäsduken.
– Jag är rädd för att de ska mörda min familj varje dag. Men jag känner samtidigt att jag inte orkar mer. Jag har inget kvar att ge, inte en krona. De har tagit allt. Våra liv är förstörda.
Vad önskar hon av framtiden?
Rättvisa?
Hämnd?
– Jag vill ha ett bra liv för mina barn, det är allt. Jag lever för dem. Bara för dem.