Det är mindre än hälften av de djur som fälldes under rekordåren på 1990-talet. Sedan dess har den sörmländska älgstammen visat en vikande trend under hela 2000-talet. Det skjuts färre och färre djur.
– Det finns många teorier om vad det beror på, men inget riktigt heltäckande svar, säger Johan Varenius på länsstyrelsens landsbygdsenhet.
Bristerna i kvaliteten på den svenska älgstammen var ett av skälen till den stora omorganisation av jakten som genomfördes för fyra år sedan.
Förändringen innebar bland annat att länen delades in i större så kallade älgförvaltningsområden. Varje område ska vara så stort att det omfattar en egen älgstam. Varje område har också en egen styrelse med representanter från både jägare och markägare. Där ska olika intressen jämkas samman till en gemensam skötselplan, med rekommendationer om vilka djur ska som skjutas och vilka som ska sparas.
Hela organisationen ska vara egenfinansierad. Arvoden, administration och olika inventeringar bekostas helt med fällavgifter, den summa som jägarna betalar in till länsstyrelsen för varje älg som skjuts. Några statliga bidrag finns inte.
Med en avgift på 1 000 kronor för varje vuxet djur och 200 kronor per kalv ligger Sörmland i topp i landet.
– Det beror på att Sörmland fäller färre älgar än många andra län och har fler älgförvaltningsområden än vissa andra. Det leder till en högre administrativ kostnad, säger Johan Varenius.
– Det är inte så att länsstyrelsen skor sig på jägarnas fällavgifter. Tvärtom kommer en del av avgifterna jägarna och områdena till godo genom olika bidrag.
Reformen 2012 genomfördes inte helt utan protester.
– Men de allra flesta är i dag positiva. Jägare och markägare har tagit ett stort ansvar i förvaltningen av älgarna, säger Johan Varenius.
Det håller Sörmlands jaktvårdskonsulent Anders Nilsson, Svenska Jägareförbundet, med om.
– Ambitionerna för en bättre viltförvaltning fungerar bra. Det finns numera en enad målbild hos jägare och markägare.
Men allt är inte frid och fröjd, understryker han.
– Vi varnade för att det skulle bli en dyr organisation och det blev det. Det blev måndubbelt dyrare, trots att det sas att det skulle bli billigare.
Och det är jägarna som fått betala hela priset, säger Anders Nilsson.
– Det är lite märkligt. I alla andra sammanhäng hänvisar man till att vilt och viltvård inte bara angår jägarkåren utan är en angelägenhet för samhället i stort. Men när man ska fördela kostnaden hamnar hela räkningen hos jägarna.
På sikt kan den höga kostnaden gå ut över jägarnas vilja att överhuvudtaget jaga älg, fruktar han.
– Blir det för dyrt stannar man hemma. Det behövs någon form av statligt stöd, allt kan inte bekostas av jägarna.
– Dessutom läggs det hela tiden nya arbetsuppgifter på jägarna. Det är observationer och inventeringar som ska rapporteras in.
– Vi har en engagerad och ansvarskännande jägarkår, men risken är att blir för mycket. Man måste kunna se nyttan av arbetet man lägger ner.