Det första späda gräset har lockats fram av vårsolen och hästarna i hagen framför sjön betar frenetiskt för att få i sig de korta stråna. En bild av sörmländsk lantlig idyll. Men det här är inga hobbyhästar för avkoppling. De vinterlurviga islandshästarna är bärande i behandlingen på Ersta flickhem, ett hem för vård och boende som vänder sig till flickor med möjlig traumatisering och självskadebeteende.
– Hästarna är rutinbundna och genom dem får vi en stadig struktur. Det hjälper genom svåra dagar som till exempel julafton. Det finns en mening med att gå upp när någon behöver en, säger enhetschefen Mary Slevin Sax.
Till Ersta flickhem kommer flickor från hela landet som remitterats genom socialtjänst och barn- och ungdomspsykiatrin.
– Det kanske låter konstigt, men här har vi inte fokus på självskadebeteendet. Det är bara ett symtom på traumatiseringen. Vi arbetar med tillit och på att bygga upp en relation. När det börjar fungera avklingar det andra, säger Mary Slevin Sax.
Hon har tidigare arbetat med olika metoder kring problematiken. Att arbeta väldigt aktivt med självskadandet kan vara bra, men det kan också innebära att beteendet stärks, eftersom en del av drivkraften bakom det är att bli bekräftad, menar hon.
– Här får man inte visa öppna sår, för att inte trigga varandra. Men det får heller inte bli någon skam kring att visa läkta ärr.
Runt självskadebeteende har det uppstått en subkultur där man lägger upp bilder på sina sår på sociala medier och tipsar varandra om verktyg och metoder för att skada sig själv. Ungdomar som kommit in i den subkulturen är svåra att behandla.
– Bekräftelsen av andra blir som ett missbruk, som är väldigt svårt att bryta.
Miljön på Ersta flickhem är så långt från storstad man kan komma. Naturen har en viktig roll och hästarna är de bästa behandlarna. De ger en möjlighet till en relation som inte hotar eller har några krav. En häst svarar inte emot, den är här och nu och bryr sig inte om utseende.
– Flickorna som kommer hit är vana att bli svikna av vuxna och för oss behandlare kan det ta upp till åtta månader att vinna flickornas tillit. Till hästarna vänder de sig direkt.
Varje flicka som kommer till behandlingshemmet får sin egen sköthäst, efter en noggrann inkörningsperiod. Det unika med hästarna är deras förmåga att skapa ro, tycker Mary. I stallet går det långsamt och är tyst, vilket kan vara svårt för många i början. I hästterapin ligger fokus på att skapa en relation till hästen. Arbetet på gården ger både en rytm och skapar samhörighet.
– Här är vårt gemensamma uppdrag att sköta hästarna. Det gör att det blir meningsfullt. Hästarna sätter agendan för dagen, säger behandlaren Sofia Haking.
Övervägande handlar det om skötsel, ridningen är bara en liten del.
– Det här är inte någon ridskola där man ska prestera. Vissa av flickorna rider inte ens, de går ut och går med sin häst istället. Ofta tittar vi på hästarna när de är i flock i hagen och genom att prata om hur hästarna beter sig mot varandra kan flickorna spegla sig själva, berättar Mary Slevin Sax.
Och hästarna ger trygghet bara genom att vara. När det gör som mest ont händer det att flickor springer iväg, rakt ut i skogen. Men efter att ha laddat ur den värsta ångesten hittas de oftast i boxen hos en häst.
Behandlingstiden på hemmet är lång, i snitt två år och det finns möjlighet till eftervård genom att komma ut på helgerna eller genom en kontaktperson som fasas ut med tiden. Att må dåligt blir till slut en identitet och det kan vara svårt att börja om och skapa sig en ny. Men även där kan hästarna vara till stöd. Flickor som lämnat gården söker nästan alltid upp ett stall i sitt nya liv och den relation som byggts upp mellan flicka och häst tar inte slut med behandlingen.Mary Slevin Sax ler vid minnet av ett kort telefonsamtal.
– En dag ringde en tjej som varit här för fem år sedan. Hon ville bara höra hur det var med hästen.