"Man har ett liv före och ett efter cancern. När alla tror att man går runt och är lycklig och mår jättebra mår man i stället väldigt dåligt. I sinnet är man fortfarande sjuk", förklarar Helena Eriksson. I dag känner hon sig mycket bättre.
Nyköpingsbon Helena Eriksson, 50, fick sin bröstcancerdiagnos för tre år sedan. En lång period av resor till Mälarsjukhuset i Eskilstuna följde, för cellgifter, operation där hela bröstet samt angripna lymkörtlar togs bort, och strålning.
Hon är inte friskförklarad än, men i dag mår hon bra i jämförelse med tiden efter behandlingen.
– När man får cancer och blir behandlad är man uppassad, och träffar läkare hela tiden. När man sen är färdig och det är slut på sjukhusbesöken tycker anhöriga att du är frisk och ska vara glad. Men det är då det jobbiga börjar.
Då fylls man av tankar, oro och rädslor, förklarar Helena.
– Så fort det gör ont nånstans tror man att man fått ett återfall. Och man känner knölar överallt.
Det var genom Bröstcancerföreningen Aurora Sörmland Helena kom i kontakt med Cancerrehabfonden. Hon lärde sig mer om det rehabiliteringsprogram hon som cancerpatient kunde söka till. På tredje försöket blev hon antagen och fick åka på en femdagars vistelse på rehabcenter Mösseberg i Falköping tillsammans med en grupp kvinnor med samma diagnos och ungefär samma ålder.
– Det blev jättebra. Vi fick kostråd och personliga träningsprogram. Efter operation och strålning är man stel, och behöver hjälp med att få igång kroppen igen.Vi stöttade verkligen varandra, det är så skönt att få prata med andra som förstår hur man känner och tänker. Att få känna att man inte är ensam. Vi har fortfarande kontakt med varandra, och pratar om saker.
För man är väldigt ensam när man som cancerpatient återgår till vardagen, konstaterar hon.
– Vi hade alla upplevt samma känslor, när vi förväntades återgå till normala gängor igen. Men man har ett liv före och ett efter cancern. När alla tror att man går runt och är lycklig och mår jättebra mår man i stället väldigt dåligt. I sinnet är man fortfarande sjuk. Jag drabbades också av en enorm trötthet, och hade problem med minnet ett tag. Det fick jag också träning i under rehabveckan.
– Man kan tycka att rehabiliteringsdelen skulle ingå i vården av patienter som drabbas av allvarliga sjukdomar. Och det är toppen att det nu finns ett rehabteam på Mälarsjukhuset, säger Helena Eriksson.
Via Cancerrehabfonden träffade Helena Eriksson andra kvinnor i samma ålder och med samma cancerdiagnos. "Att få känna att man inte är ensam och att få prata med någon som förstår är oerhört viktigt i läkeprocessen."
Pia Watkinson är generalsekreterare för Cancerrehabfonden. Hon gick i höstas ut i en debattartikel och uppmanade politiker att ta större ansvar för det livsviktiga cancerrehabiliteringsarbetet – och gav beröm till tre regioner; Västmanland, Skåne och Halland, som kommit lite längre. När hon hör om Region Sörmlands nystartade cancerrehabteam blir hon väldigt glad.
– Det var på tiden. Vi möter ofta förtvivlan över hur svårt det är att få hjälp efter en cancersjukdom. Fyra av fem deltagare i våra rehabliteringsprogram säger att de inte erbjudits någon som helst rehabhjälp av vården. Och det är väldigt ojämlikt beroende på var i landet man bor och behandlas.
– Många pratar också om hur ensamma och lämnade åt sitt öde de känt sig när de kommit hem. Hur de tvingas dölja för familjen hur dåligt de mår. Att träffa andra i samma situation, som förstår och känner igen det du upplevt, och att få verktyg med sig hem är så värdefullt.
Pia Watkinson hoppas att fonden ska kunna hjälpa drygt 400 personer om året.
–Vi är en ideell förening, tillhör civilsamhället och gör vad vi kan med de medel vi samlar in. Men till våren har 600 personer sökt och pengarna räcker till 197 av dem.