Det var i april förra året som tidningen träffade familjen Nuri från Azerbajdzjan i Vingåker. Det blev avslag på uppehållstillståndet, och Migrationsöverdomstolen gav inte prövningstillstånd till familjens överklagan.
Kort efter beskedet tog Ayan och Ruslans föräldrar beslutet att lämna sina barn i hopp om att myndigheterna skulle göra en annan bedömning.
– De var försvunna när vi vaknade en dag, jag har ingen aning om var de är nu. Jag är inte arg eller besviken, jag förstår varför de gjorde så, säger 16-årige Ruslan Nuri.
I dag bor han och nioåriga lillasyster Ayan hos en fosterfamilj i Vingåker. De går i skolan och lever så normala liv de kan, men vet samtidigt att det kan knacka på dörren vilken dag som helst. Den senaste kontakten Ruslan hade med Migrationsverket var i december, då hade ärendet lämnats över till polisen för verkställan.
Ayan är hjärtsjuk. Hon har pacemaker och äter medicin varje dag. I Azerbajdzjan kostar vården tiotusentals kronor, pengar som inte finns. Barnen har inga anhöriga kvar i sitt hemland, och de befarar att de kommer att separeras om de skickas tillbaka. Flickor och pojkar får inte bo på samma barnhem i Azerbajdzjan, berättar Ruslan.
– Läkaren på Karolinska sjukhuset ringde nyligen och frågade om vi var kvar i landet. Han säger att läkarna i Ukraina som opererade Ayan gjorde fel och att det måste rättas till. Hon måste undersökas var sjätte månad.
Svensk-azerbajdzjanska kulturföreningen har engagerat sig i barnens situation. Ulviyya Jutenäs bor i Stockholm och har genom föreningen haft kontakt med Ruslan och Ayan de senaste tre månaderna.
– Vi måste kämpa för att de ska få stanna, det tänkte jag direkt när jag hörde om deras situation. De kan inte skicka hem ett barn i det här tillståndet, det är ett barns liv vi pratar om, säger Ulviyya Jutenäs.
En namnlista med 8 000 underskrifter har lämnats in till socialförvaltningen i Vingåker, men har inte lett till något, berättar hon.
Även personal och elever på Slottsskolan där Ruslan går har engagerat sig och stöttat familjen.
– Ruslan är väldigt spänd och orolig för sin lillasyster såklart. Han är jätteduktig i skolan, smart och pluggar mycket, men han lever som i två världar, säger en person som har jobbat nära Ruslan, som vill vara anonym.
Migrationsverket svarar varken på barnen eller kulturföreningens frågor och Ruslan Nuri vet inte längre var han ska vända sig för att hjälp.
– Hon har mig och jag har henne, vi har inga andra, säger Ruslan.
Hur ser du på framtiden, finns det något hopp?
– Jag ser ärligt talat på min framtid som ett helvete.