Om det varit en varmare tid på året hade jag bett att få titta på azalean i Kerstin Molitors trädgård. Men nu är det bara någon plusgrad och frost ute. Trädgården är insvept i en grå dimma.
Den vilda azalean i bergslandslandskapet utanför byn Musan är ett av Kerstins färgstarkaste minnen från tiden i Nordkorea.
– När vi lämnade landet tog jag med mig en stickling och planterade den i trädgården. Och den tog sig jättebra.
Förutom den färgrika floran beskriver Kerstin en färglös och motig vardag i den slutna diktaturen i slutet av 1970- och tidiga 1980-talet.
Fotografierna från bergsbyn med de leriga gränderna och enkla vita enplanshusen vittnar om ett fattigt samhälle.
Kvinnor bär barn i sjalar på ryggen och tunga säckar på huvudet. De gräver utmed järnvägen och tvättar i en smutsig flod.
– Männen gör militärtjänst i åtta år så kvinnorna får göra mycket av det hårda kroppsarbetet.
Bilderna på de arbetande kvinnorna tog Kerstin ifrån sitt sovrumsfönster i det fängelseliknande hotell där hon och den svenska gruppen tillbringade nästan två år. I dag, drygt 35 år och två nordkoreanska regenter senare, sitter hon vid sitt köksbord i villan i Mälarbaden utanför Torshälla och bläddrar bland maskinskrivna dagboksanteckningar.
Det kan i dag vara svårt att föreställa sig att den slutna diktaturen för 40 år sedan uppfattades som en spännande tillväxtmarknad.
Då anade svenska industriföretag stora investeringsmöjligheter i Nordkoreas gruvnäring.
Samtidigt tryckte vänstergrupper på för att Sverige formellt skulle erkänna det kommunistiska Nordkorea som stat, vilket också skedde 1973. Året därpå öppnade Sverige den första västerländska ambassaden i Pyongyang.
Höjdpunkten för det unika samarbetet nåddes i samband med en industriutställning i Pyongyang samma år. Svenska grävmaskiner och industriutrustning ställdes ut i hopp om att stora kontrakt skulle skrivas under.
Så såg den unika relationen mellan Nordkorea och Sverige ut när Kerstin och Ulf Molitor stationerades i den nordkoreanska byn Musan 1979.
Uppdraget var att modernisera den järnmalmsgruva som japanerna byggde i Musan under ockupationen på 1930-talet. Ulf var anställd av Elctro-Invest i Stockholm, ett dotterbolag till Asea, och projektledare för satsningen.
Enligt den ursprungliga planen skulle 50 svenskar bosätta sig i byn för att jobba med gruvan under flera år. Men projektet försenades och reducerades kraftigt.
Det blev till slut åtta personer som åkte iväg på ett tvåårigt uppdrag. Kerstin, som jobbade som kartriterska till vardags, följde med som sekreterare. Parets barn, båda i övre tonåren, stannade kvar hemma i Sverige med översyn av Kerstins föräldrar. Yngste sonen sattes i Lundsbergs internatskola.
Från sitt sovrumsfönster i Musan kunde Kerstin följa vardagen för skolbarnen i byskolan. De gick i parader och gjorde gymnastiska övningar på skolgården.
Annars var det inte mycket hon tilläts se den första tiden. Hotellet var omringat av ett två meter högt plank och svenskarna fick inte lämna byggnaden på egen hand eller röra sig fritt i byn. Enda undantaget var en två timmars guidad utflykt varje söndag.
Svenskarna övervakades noggrant av hotellets anställda. De övervakade även varandra.
– En av de anställda råkade försäga sig vid ett tillfälle. Jag kunde inte hitta en klänning och när hon frågade mig vad jag letade efter pekade hon mot ett skåp. Ett låst skåp.
I den dagbok Kerstin förde gav hon människorna i sin omgivning påhittade namn.
Den snokande städerskan fick namnet Fru Kim och landets ledare Kim Il Sung gav hon kodnamnet Konrad. Den vänliga kokerskan, som Kerstin utvecklade en förtroendefull relation till, blev Fru Hö.
– Fru Kim upptäckte en dag att jag gett en underkjol i present till Fru Hö. Då fick hon lämna över kjolen med detsamma.
Efter den dagen utarbetade Kerstin ett hemligt system för att överlämna gåvor till Fru Hö. I en gammal ugn i köket, som inte längre användes, placerade hon gåvor till sin vän. Det kunde vara sockor och vantar, välbehövliga plagg i en del av landet där termometern kan smyga ner till minus 50 grader.
När Fru Hö tog över ansvaret för matlagning efter en grupp manliga kockar blev tillvaron i hotellet något drägligare.
– Den första tiden blev vi sjuka av maten, som vi betalade dyrt för. Fisk torkades på taket och det saknades kylskåp. Det tolererade inte heller att jag som kvinna gav de manliga kockarna synpunkter på matlagningen. Men Fru Hö lärde sig snabbt.
Koreanerna lät inte svenskarna undslippa personkulten av landets härskare. Ett av rummen som svenskarna använde som sällskapsrum hade en dag omvandlats till läsrum med Kim Il Sungs samlade läror – och på väggen hängde ett jättelikt porträtt av honom.
– Även i mitt och Ulfs sovrum hängde ett stort på porträtt på Kim. Tavlan var liksom tippad ut från väggen så det kändes som om han såg oss var vi än stod i rummet. Jag var tvungen att täcka över den med en filt när jag skulle lägga mig.
En dispyt uppstod när svenskarna försökte placera en stereo i Kim Il Sungs läsrum. Lättjefull musik passade inte i härskarens gemak.
Men konflikten slutade inte där. I en container som skickats ner till Nordkorea med möbler och proviant för den svenska gruppen hittade montörerna julpynt.
De högg ner en gran och dekorerade "Konrads rum" med julbonader på väggarna.
– Vi tyckte vi hade fått det riktigt mysigt, men när vi kom tillbaka efter vår söndagsutflykt hade de anställda plockat ner bonaderna. Det fick inte hänga dekorationer bredvid Kim Il Sungs porträtt. Killarna blev arga och det blev ett väldigt liv.
Kerstin får en moderlig ton i rösten när hon pratar om de sex montörerna som hon och maken levde tillsammans med under två år. "Killarna" var anställda av Asea, Morgårdshammar och Boliden.
Under åren tillsammans utvecklade de en nära, nästan familjär, relation till varandra.
– Killarna kunde bli nedstämda ibland när de inte hörde något från sina familjer. De var inte riktigt vana vid att skriva brev. En gång köpte vi massor av tjusiga frimärken på Kim Il Sung och så fyllde vi en postsäck med brev som vi skickade till Sverige.
– Någon vecka senare kom ett bud tillbaka med postsäcken. Den hade inte kunnat skickas. Anledningen var att frimärken på Kim Il Sung inte kunde användes som porto. Postmästaren vågade inte sätta en stämpel i hans ansikte!
Svenskarna träffade aldrig Kim Il Sung personligen. Men flera gånger fick de skymta ledaren på håll under de massuppvisningar och hyllningar som arrangerades till hans ära.
Ett av dessa tillfällen inträffade under en midsommarafton.
Svenskarna var på väg till den finska ambassaden för firande, men blev i stället intvingade i en bil av tre män.
– Ingen sa vart vi var på väg. Det visade sig vara en särskild hyllning för Kim Il Sung. Vi hänvisades till svenskarnas plats på diplomatläktaren, för den fick inte stå tom.
– Det spelade liksom ingen roll vad vi ville eller tyckte, vi skulle bara sitta där några timmar. När vi kom tillbaka till den finska ambassaden höll de på att skratta ihjäl sig när vi berättade vad som hänt.
Gång efter annan upplevde svenskarna att de inte hade makt att styra sin vardag i Nordkorea. Någon annan bestämde vad de skulle se – eller inte se. Under söndagsutflykterna eskorterades de i bilar.
Och plötsligt kunde de beordras att lämna byn.
– Vi fick höra att "nu har ni jobbat så bra, nu ska ni ta semester", och så fick vi spendera några dagar i Pyongyang. Då var det något vi inte skulle se där hemma. En gång kom vi hem och upptäckte tre nya gravar vid gruvan. En annan gång kom vi hem för tidigt och upptäckte att det brann i gruvan.
Hemlighetsmakeriet var omfattande. Liksom restriktionerna.
Kerstin var den av svenskarna som gavs störst rörelsefrihet av svenskarna. Efter några månader kunde hon ganska fritt cykla runt på en svenskimporterad cykel i byn. Hon hade lärt sig en del koreanska och såg alltid till att ha med sig en ordbok.
– Jag betraktades inte som ett lika stort hot eftersom jag kvinna. Därför kunde jag röra mig lite friare. Efter några månader började kvinnor komma fram till mig. En gång hoppade en pojke upp baktill på min cykel. Han strålade av glädje, minns Kerstin.
Numera är det Kim Il Sungs sonson Kim Jong-Un som regerar i Nordkorea.
Personkulten genomsyrar fortfarande det nordkoreanska samhället.
Något som också kvarstår sedan den svenska delegationens dagar är bristen på mat och el. Under 1990-talet eskalerade nöden i en fullskalig svältkatastrof.
För tio år sedan, 2005, var Ulf Molitor på besök i byn igen. Inte mycket hade förändrats.
– Nej tyvärr, han berättade att det mesta var sig likt.
Asea var bara ett av flera svenska företag som såg möjligheter i den kommunistiska diktaturen. Även Volvo ville in på marknaden. Under det tidiga 1970-talet exporterades 1000 Volvobilar till Nordkorea.
Men betalningarna uteblev.
Genom åren har räntorna tickat på och skuldberget växt. Nordkoreas nota till Sverige uppgår till cirka tre miljarder kronor.
Redan då Kerstin Molitor och hennes make anlände till Musan stod det klart att värdlandet hade betalningsproblem. Och det blev inte bättre. Kerstin fick signaler om att fordringarna från gruvprojektet heller inte betalades i tid.
Var ni aldrig på väg att ge upp projektet och åka hem?
– Visst var vi det! Men sen betalades det in lite pengar och projektet fortsatte.
1981 hade svenskarna gjort sitt. De packade ihop och lämnade Musan. Projektet var slutfört och gruvan hade moderniserats.
Vad hände då med Fru Hö? Kerstin visar en uppställd bild på all anställd personal vid hotellet. Den är tagen på svenskarnas sista dag i Musan.
Längst ut i högra raden står Fru Hö. Hon var väldigt nedstämd, minns Kerstin. Den dagen bar hon inte den obligatoriska nålen med Kim Il Sungs arbete.
Ingen vet varför.
– Jag tänker på henne ibland. Men jag tror inte att hon lever längre.
Fotnot: Parets erfarenheter från den slutna kommunistregimen finns återberättade i journalisten och författarens Lovisa Lamms reportagebok "Ambassaden i paradiset" som utkom 2012. Boken är en spännande läsning om Sveriges unika förbindelser med Nordkorea under 1970-talet.