Den andra delen i Karl Ove Knausgårds personliga encyklopedi i fyra band heter "Om vintern" och löper från december till februari. Boken är indelad i tre delar, de två första är riktade till en ofödd dotter och den tredje till en nyfödd. Knausgårds dotter föds nämligen den 28 januari på ett sjukhus i Helsingborg.
Det är nästan omöjligt att skriva om den här boken utan att först säga något om formen. Att som författare rikta sig till en ofödd, eller nyfödd, dotter med ett verk som på olika sätt vill förklara världen känns redan som idé riskabel. Dels för att den höga ambitionsnivån gör att fallgroparna i den blir många, men också därför att den i dagens ofta feministiska kritikvärld riskerar att dömas ut som pretentiös och patriarkal. Föga förvånande fick första delen "Om hösten" också kritik för att vara "mansplaining", att förklara något på ett överlägset eller förminskande sätt.
Men den som släpper själva formen och lyssnar på vad Knausgård säger upptäcker snart något annat än en vuxen, beläst och berömd man som talar till ett barn. Här finns lika mycket en man som inte vill något hellre än att själv förstå den värld som omger och förundrar honom, som är lika fylld av frågor som av svar.
Det är också en man som inte bara vänder sig mot det stora bortom, mot måne, vatten, snö, utan också mot det lilla som finns nära, att skämmas för hur stökigt man har det hemma när föräldrar till barnens kompisar kliver in på hallmattan, illusionsnumret i att vara tomte hos grannen, det svåra i barnuppfostrans gränssättning där man måste kunna balansera mellan sund fasthet och risk att kränka.
Just hur gränser har en tendens att vara flytande genomströmmar hela denna märkliga bok. Mer än en gång lyckas Knausgård med ett konststycke som väl får sägas vara en av poesins kärnuppgifter, att få oss att se natur, fenomen eller problem på ett nytt sätt. Han är suverän just på att hitta oväntade perspektiv och oväntade bilder. Som då han jämför Kung Vinter med Kung Alkohol, upptäcker att de båda ser ut som liv men egentligen bara är långsam förstelning av det som faktiskt var.
Knausgård är förvisso mer språkkonstnär än filosof, mer en känslans virtuos än en logiker. Det är lätt att dras med av skönheten i det han målar upp på sitt språk där växlandet mellan knivskarpa närbilder och branta perspektiv ofta får världen att dansa framför ens ögon. När jag tvingar mig att stanna kan jag ibland studsa på slutsatser, som att den förändring vintern åstadkommer, genom att göra regn till snö och vatten till is, egentligen är ingenting därför att den inte är varaktig. Skulle det som inte är varaktigt vara ingenting? Är isåfall också livet ingenting?
Hur våra illusioner får oss att missa verkligheten, eller hur språket och kulturens överenskommelser, ställer sig mellan oss och verkligheten, är annars snyggt gestaltat i det avslutande kapitlet "Fönster". Gränsen mellan att vara "inne" i ett hus och att vara "ute" är något vi på olika vis försöker upprätthålla. Vi städar bort smuts och grus, samtidigt som vi ändå har naturens växter i krukor och vatten i rörens ledningar, dessutom består vi själva till stor del av just vatten. Vår strävan efter det statiska och oföränderliga är en förnekelse av livets natur. Det här är en ambivalens som också märks i konsten, vars tema inte sällan är livets flyktighet samtidigt som den gestaltar en längtan efter det varaktiga eller eviga.