Du är den första manliga fotbollsspelaren som väljer att komma ut som homosexuell. Varifrån fick du modet?
– Det stämmer, men jag tänkte inte så mycket på mod. Jag visste vem jag var själv och tänkte inte skämmas för det. Jag ville visa att det var ok, att gaymänniskor också kan spela fotboll. Om det kan hjälpa andra så är det ju bra. Men vi är ju efter inom herrfotbollen. Tjejerna har kommit mycket längre.
Hur menar du då?
– Det kanske är en hårdare värld inom herrfotbollen, men det handlar om vad du vågar. Om du går ut som man och säger att du är gay får du vara beredd på att folk kanske inte gillar det. Killar är nog mer rädda för det.
Det är fyra år sedan ut som gay i fotbollsmagasinet Offside. Hur gick det till?
– De skickade ett brev till mig och frågade om jag ville berätta att jag var homosexuell. Jag hade varit väldigt öppen med det tidigare. Det var ingen hemlighet och vi pratade om det jämt i familjen och pappa hade sagt det i något sammanhang till Offside.
Så det var din pappa som berättade det?
– Ja, men det var inte så att han sa "Anton är gay", men de pratar hela tiden och han sa väl att jag träffade någon.
Hur många fler har följt ditt exempel?
– Jag vet att Robbie Rogers som spelar på högsta nivån i USA har kommit ut. Det finns säkert många som är öppna med det men som inte har gått till medierna.
Du blev världskänd över en natt. Hade du någon aning om att det skulle bli så stort?
– Absolut inte. Jag hade ingen aning. Jag trodde det skulle hamna i Aftonbladet en eller två veckor, men sen blev det kaos. Men det var tydligen något som behövdes.
Tycker du att kändislivet tagit över för mycket från fotbollen?
– Absolut inte, jag spelar ju fortfarande fotboll och tycker att jag lyckas hålla det på en ganska bra nivå. Jag vill inte bli världens bästa fotbollsspelare, utan vill göra en massa andra saker också.
Vaddå för saker?
– Just nu håller jag på med "Let's Dance" (jubileumstävlingen redaktionens anmärkning) sen vill jag gärna skiva en bok, jag vill resa och leva livet helt enkelt.
Har du någon gång ångrat ditt beslut att komma ut?
– Nej aldrig. Jag förstår överhuvudtaget inte varför man ska ångra saker i livet. Jag tycker att det är asbra att jag gjorde det.
Kan det ha påverkat din fotbollskarriär?
– Absolut, det kan det säkert ha gjort, men det är ingenting jag bryr mig om. Om de inte vill ha en fotbollsspelare som är gay så är det deras problem. Det är inte mitt problem.
Du har ju spelat i USA, skiljer sig synen på hbtq-personer inom idrotten där ifrån Sverige?
– Ja absolut. Men det börjar gå framåt där med. Det finns fortfarande väldigt många trångsynta och religiösa människor, speciellt i North Carolina där jag var. Nu menar jag inte att alla som är religiösa är emot homosexuella.
Upplevde du någon diskriminering där?
– Nej, jag blev inte utsatt för någon diskriminering, men jag är ganska brutal och dominant så jag hade nog inte märkt det ändå.
Varför tror du att så få hbtq-personer vågar komma ut inom just idrotten?
– Alla vill nog inte göra så stor grej av det. Fotboll är stort i en massa länder och i alla länder är det inte så himla bra att vara homosexuell, det kan ju vara förbjudet till och med. Vissa av de här länderna kanske betalar bra pengar och då vill man inte gå ut och säga att man är hbtq.
Vilka länder är det?
– Det finns ju många, men Ryssland är nog det bästa exemplet. Hbtq-personer de har ju haft en massa problem som media har rapporterat om.
Skulle idrotten vinna på att fler kom ut?
– Ja hade fler gjort det så hade det blivit enklare och mindre snack om det.
Vilken roll tror du själv att homo- bi- transsexuella och queera idrottspersoner spelar som förebilder?
– Man får göra precis vad man vill. Jag kan inte säga att man har ett ansvar att gå till media. Alla behöver inte ställa upp och göra de här grejerna, men det hade varit väldigt bra för oss andra.
Hur länge har du vetat att du var gay?
– Jag har vetat det typ hela livet, men det har inte varit en megagrej. Jag har känt en attraktion liksom.
Hur reagerade din familj?
– Det har aldrig varit en grej.
Du är ju nästan uppvuxen på planen, upplevde du diskriminering av andra hbtq-personer under din uppväxt?
– Inte vad jag har sett. Det har ju stått mycket i media, men jag har aldrig hört eller sett någonting personligen, inte inom fotbollen i alla fall. Sen har jag vuxit upp med bögskämt.
Deltog du själv i dem?
– När man är ung och dum så säger man mycket. Jag deltog väl för att avdramatisera.
Varför tror du att det är svårare att komma ut inom idrotten än i övriga samhället?
– Det är inte samma värld, liksom. Det var inte lätt, men det var inte jättesvårt heller. Sen tror jag det kan bero på vilken sport. I fotboll är vi är elva testosterongrabbar på planen liksom. På något sätt kanske sporten är stereotyp. Man förväntas vara en maskulin kille som spelar fotboll, men varför skulle inte en feminin kille kunna vara jättebra på fotboll. Folk sätter för mycket labels.
Många hbtq-personer lämnar idrotten för att de inte känner sig välkomna. Kan du förstå det?
– Det är lite tuffa miljöer ibland. Det förekommer säkert homofobi i olika sammanhang, men lite måste man kanske tåla. Sen kanske några är lite mera känsliga och inte vill höra de här skämten och då får man respektera det också.
Vad kan idrotten göra för att bli mer inkluderande?
– Sportförbundet borde börja med utbildningspaket till barn och unga och lära dem att vi alla är människor och att det inte spelar någon roll vem du gillar. Har du den utbildningen så lär alla sig från första början att alla är välkomna.