Spår efter varg i Sjundareviret. Arkivbild.
– För några år sedan var risken så låg att man kunde leva med den. Nu är det så hög täthet i Sjundareviret att det nästan garanterat finns varg inom tio–femton kilometer.
Det är Mats Axelsson, jägare i Sörmland, som berättar om hur tillvaron skakats om av vargens etablering.
2016 fanns noll vargrevir i Sörmland. 2023 finns sju och ett halvt, enligt Sveriges lantbruksuniversitets senaste rapport. De runt 45 vargarna i fråga är skälet till att Naturvårdsverket delegerat beslutet om licensjakt till länsstyrelsen, berättar Johanna Thelin, vilthandläggare på Länsstyrelsen Södermanland.
Licensjakt är en strikt reglerad jaktform som kan få grönt ljus i områden där vargstammen anses tillräckligt livskraftig. 29 juni gick Svenska jägareförbundet Södermanland ut med att det hoppas på ett godkännande i länet.
Vargen ställer nämligen till det för jägarna, hävdar Matilda Söderqvist som är jaktvårdskonsulent på förbundet, så pass mycket att jaktlagen säger upp sina jaktmarker.
– Det går inte att hymla om att vargens närvaro gör det svårt att bedriva en meningsfull jakt. Den löshundsjakt vi har i Sörmland blir svår när man inte vill släppa sin hund. Och för att bedriva en effektiv jakt är hunden en viktig del, säger hon.
Löshundsjakt är särskilt populär i Sörmland och går ut på att en frikopplad jakthund söker upp viltet åt jägaren. Det är på samma gång en effektiv metod som det är ett kulturarv, påstår Svenska Jägareförbundet.
"De som bor på landsbygden och oroar sig för barn, får och hundar känner sig frustrerade, vilket jag tror väcker hat", säger Mats Axelsson.
Mats Axelsson förklarar varför han på grund av vargen numera bara vågar släppa hundarna korta stunder och på särskilda platser.
– Jag är för orolig att de ska bli dödade – på ett plågsamt sätt. De är mer än bara jaktredskap. För egen del är mina hundar familjemedlemmar, alla fem lever inne i huset med mig.
I Sörmland har vargen inte dödat någon jakthund på senare år, men det menar jägaren beror på att ingen vågar släppa sin hund längre. För vargens rovdrift på den övriga faunan har han märkt av.
– Jag har mark i Laxne. Där var det relativt gott om älg för åtta år sedan, men de senaste åren har vi lagt ned jakten där på grund av vargen. Det finns inte en jaktbar stam av älgen kvar längre.
Om jakt inte är genomförbar går det klimatsmarta köttet till spillo, menar Mats Axelsson.
Men det är inte bara jägarna som blir lidande av att hundarna inte kan släppas lösa, hävdar han, utan också djuren.
Varje år inträffar det enligt Nationella viltolycksrådet runt 3 500 viltolyckor i Sörmland. Och för att spåra upp det skadade djuret i ett så kallat trafikeftersök är det helt avgörande att jägarna vågar släppa sina hundar, menar Mats Axelsson.
– Om jägarna inte har möjlighet att jaga med sina hundar finns det ingen som kan ta hand om dem. En skadad älg fortsätter bara att gå, mil efter mil. Det är grovt djurplågeri om ingen ser till den. Det får man inte glömma bort.
Nu vill jägaren att licensjakten godkänns, men han är ingen varghatare, betonar han. Dock tror han att hatet frodas just av att folk inte får jaga rovdjuret.
– Häromåret var det en varg som regelbundet var inne i centrum i Trosa, även i Nykvarn. Med licensjakt hade nog vargen blivit skyggare, och om motståndarna slapp ha den inpå knuten hade nog vargen varit mer accepterad. Därför tror jag att licensjakt hade varit bra för vargens eget bästa.
Om Mats Axelsson och Jägareförbundet får sin vilja igenom tror han på en möjlig framtid för den sörmländska vargen.
– Alla län får ta sin del. Vargen trivs där den trivs. Men då måste den kunna förvaltas som annat vilt.