Barnläkaren Diana Bornstein Welff, 57, kan i tanken se de nyfödda ligga på rad i sjukhussalen. Ett barn är ljust. Ett annat är mörkt. Ögonfärgerna skiftar och inget genetiskt fingeravtryck är det andra likt.
Var och en av bebisarna är lika unik som deras mamma och pappa och anfäderna före dem.
– Jag skulle önska att vi människor kunde sluta dela upp varandra i grupper och klistra etiketter på varandra. Och sluta säga till den andra att den är mindre värd för att den har en annan hudfärg, sexuell läggning eller religion.
Som om en människas existens därför skulle vara mindre värd än en annans. Som om den inte ens skulle vara önskvärd. Livet är alldeles för komplext – och dyrbart – för sådan vårdslös och kallsinnig selektion, säger Diana Bornstein Welff trosvisst.
Övertygelsen bottnar i hennes arbete som barnläkare. Men den är formad i hennes ursprung och av hennes familjs historia och släktets religion.
Diana är judinna.
Nazisternas största dödsläger Auschwitz, den vidrigaste av förintelsemaskiner, står fortfarande kvar på landsbygden i Polen. I detta land föddes Dianas föräldrar. De hade bara börjat växa upp när de fråntogs rätten att leva. I släptåget till de tyska nazitruppernas inmarsch kom Endlösung der Judenfrage.
– Mamma var bara sju när Andra världskriget började. Hon lyckades ändå överleva och tror stenhårt på ödet. Hon och hennes syster hamnade i ett arbetsläger tack vare att deras moster ljög om deras åldrar och sa att de var äldre än de i själva verket var. Mamma gick in i fantasins värld för att klara sig.
– Pappa var tio år äldre. Han hamnade till slut i Auschwitz och lyckades överleva där i nio månader. De kom inte åt hans själ. Och pappa är smart; varje dag valdes fångar ut för att användas i doktor Mengeles experiment på människor. Pappa insåg snart hur han skulle göra för att klara sig undan.
Svårt medtagna kom Dianas föräldrar som krigsflyktingar till Sverige, möttes här och blev ett par. Diana är deras förstfödda, flickan som blev ett ljus i deras upplevelsers mörker.
– Men väldigt många i min släkt bara ... utplånades.
Båda föräldrarna är fortfarande i livet, 94 och 84 år. För 20 år sedan vandrade de tillsammans med Diana och hennes bror in i Auschwitz. "Arbeit macht Frei" tronade i järn över entrén och 1,1 miljoner människors fasansfulla död. Nio av tio mördades för att de var judar.
Diana minns så väl pappans ord när familjen besökte förintelselägret: "Här kommer jag tillbaka med mina barn. Nu har jag vunnit".
– Mina föräldrar har visat mig att inget är omöjligt. Jag hade inte suttit här utan den grundinställningen.
Vi träffas på Mälarsjukhuset, i ett av kontoren som Diana använder i jobbet som verksamhetschef för Sörmlands barn- och ungdomsklinik. Hon stänger av mobilen och funderar över innebörden av att bekänna sig till judendomen.
Hon beskriver sig själv som en sekulariserad, svensk judinna. Varken hon eller familjen är starkt troende. Men hon besöker den judiska församlingens synagoga i uppväxtstaden Stockholm ibland. Och när hon och ex-maken förlorade ett barn sökte hon andligt stöd hos en rabbin. Det kändes rätt och bra.
– Jag tror på en högre mening och makt. Men judendomen handlar för mig framför allt om tillhörighet och kultur. Vi firar alltid de viktigaste judiska helgdagarna. Då är det fest med många gäster!
Hon har väldigt svårt att förlika sig med ultrareligiositet, säger hon, oavsett om den är judisk, kristen eller muslimsk.
– Jag har en moralisk kompass. Jag tror att den kommer från mina judiska värderingar, men jag kan inte säga att de skiljer sig mycket från kristna eller muslimska värderingar. Kompassen visar på rätt och fel, hur man är mot andra människor. Den handlar mycket om att visa respekt, att inte göra någon illa.
Trots all upplysning och deras många avsevärda likheter, fortsätter de tre världsreligionerna judendom, kristendom och islam också på 2010-talet att tumla mot varandra i en aldrig sinande malström av konflikter.
Diana ser ingen grogrund för strikt religiösa motsättningar i det sekulariserade Sverige. Här är i stället extremismen politisk, med ett fundamentalistiskt fokus på ras, etnicitet och sexualitet, menar hon. Antisemitismen lever fortfarande.
– Det är bara att skrapa lite på ytan. I Polen bor nästan inga judar längre men fortfarande är "allt" judarnas fel. Än i dag grävs det fram gamla karikatyrer av judar. I Malmö går det nästan inte att bo kvar som jude, de flyttar därifrån.
I Dianas lugna och stadiga blick syns stråk av oro. Hon säger att hon är tveksam till att i dag bära davidsstjärnan med samma självklarhet som förr. Det är en annan värld nu, känner hon; en obehaglig, skrämmande tid. Hat och ignorans spelar ut människor mot varandra. Yttrandefriheten är under attack. Väljarkårer manipuleras till att bli fårskockar. Och över allt sänker sig våldet.
Hon känner olust vid tanken på att det som hände under nazisternas välde kan hända igen.
– Det jag tänker i dag, är att även Hitler blev demokratiskt vald. Ingen trodde att det skulle ske. De här extremt högerpopulistiska partierna som nu kliver fram med sina förenklade lösningar, med sitt "vi mot dem"-resonemang, visar att det finns en grogrund. Jag förstår inte att de alls blivit insläppta i samhällsdebatten, och är med avsmak fascinerad av utvecklingen i USA. Den visar att om man ljuger tillräckligt många gånger blir lögnen till slut accepterad som sanning.
– Och jag undrar vad som ska hända här i Sverige om yttrandefriheten inte balanseras tillräckligt väl. Hur tänker man när man låter Nationella motståndsrörelsen demonstrera på Förintelsens årsdag?
Diana återkommer flera gånger till att världen är för komplicerad för att förklaras i svart och vitt och ont och gott. Svåra frågor kräver mer än förenklade svar för att lösas. Därför känner hon hopp för framtiden var gång israeler och palestinier tillsammans demonstrerar för fred. Hon känner hopp när ungdomar med olika bakgrund och etnicitet kommer samman inom idrotten och lär känna varandra i skolan.
Och hon känner hopp när hon ser sig omkring på jobbet. Hennes personal i Eskilstuna, Nyköping och Katrineholm representerar 15 nationaliteter och de flesta av världsreligionerna.
– Vi berikar varandra och ser förbi ras, etnicitet och religion. Samtidigt är det viktigt att inte sudda ut det som gör oss unika. Olikheter är något fint.
Detta är del 1 av tre i en serie om synen på vår samtid utifrån olika religiösa identiteter. I morgon: möt Sarab, muslim.