Larmen som rör suicid går ofta ut till såväl polis som ambulans och räddningstjänst. Vem som kommer först är inte alltid det viktiga, det som är av vikt är att någon kommer dit snabbt.
Några av dem som på nära håll tar del av det stora samhällsproblemet psykisk ohälsa och suicid i sitt arbete är personal inom blåljusyrkena. Sedan flera år tillbaka samverkar polis, ambulans och räddningstjänst i Sörmland för att så effektivt som möjligt möta personer som mår psykiskt dåligt.
– Det spelar ingen roll vem som kommer först, det gäller bara att någon kommer dit snabbt. Vid akuta fall larmas alla tre. När SOS upplever att det inte är lika akut är det oftast polis och ambulans som larmas, säger Andreas Eliasson, brandman på räddningstjänsten i Eskilstuna som ingår i arbetsgruppen med extra ansvar för arbetet kring suicidfrågor.
Även om räddningstjänsten inte är ute på lika många larm som polis och ambulans har Andreas Eliasson varit med om det flera gånger.
– Det är alltid speciellt. Det är en person som mår extremt dåligt och behöver hjälp men som inte alltid är mottaglig för det. Det är alltid svårt att veta vad man ska förbereda sig på när man är på väg fram. Men det handlar mycket om att ställa in sig på att visa respekt och att man är där för att man faktiskt bryr sig och vill hjälpa, säger Andreas Eliasson.
Polis och ambulans, som åker på fler larm med koppling till psykisk ohälsa och suicid, har sett en successiv ökning av den typen av larm.
– Suicid, hot om suicid och larm relaterade till psykisk ohälsa är vanligt förekommande hos oss. Det är vår vardag och de larmen har ökat – kurvan går spikrakt uppåt, säger Johanna Claesson som har jobbat som ambulanssjukvårdare i sju år.
Hon är del i ett projekt kring psykisk ohälsa i regionen och håller i utbildningar internt om suicidarbete. Som ambulanssjukvårdare kan man få möta personer i alla delar av suicidkedjan.
Johanna Claesson är ambulanssjuksköterska i Sörmland och delktig i ett projekt kring psykisk ohälsa.
– Vi möter hot om suicid, försök eller genomgångna. Vi möter alla grupper. Vissa suicidärenden är rena sjukvårdsärenden där en person tillexempel har svalt tabletter eller skurit sig. Det är vanligt förekommande, säger Johanna Claesson.
Precis som Andreas Eliasson betonar hon vikten av att möta de utsatta personerna med lugn och respekt.
– Det handlar om att jobba med sig själv som verktyg mer än man är van vid när man åker på ett rent sjukvårdsärende, säger Johanna Claesson.
Laila Eriksson är polis vid region öst med 20 års erfarenhet i yrket. Hon är ansvarig för suicidarbetet för Sörmland och Östergötland och kan konstatera att möten med människor som mår dåligt blir en allt större del av polisens arbete.
– Den psykiska ohälsan har ökat explosionsartat och det går ner i åldrarna, säger Laila Eriksson.
Polisen i Sörmland får daglige rycka ut på larm relaterade till psykisk ohälsa.
Hon hyllar samverkan med ambulansen och räddningstjänsten som hon menar kan ha räddat många liv, till exempel i fall där det är oklart exakt var personen som mår dåligt befinner sig.
– Ju fler ögon desto större chans är det att vi hittar personen, det är väldigt effektivt. Räddningstjänsten har bland annat deltidsbrandmän på mindre orter och kan då vara snabbt på plats. Vi vet av erfarenhet att om man väl har bestämt sig så kan det gå fort, säger Laila Eriksson.
Även om de går in i sin yrkesroll så går det inte obemärkt förbi att möta människor som mår så dåligt att de inte vill leva längre.
– Det kan vara väldigt dränerande. Vi vet aldrig vad vi kliver in i, vi får en hint om det i ett larm men vi vet aldrig riktigt vad det är. Vi får se väldigt mycket, säger Johanna Claesson.
– Uniformen funkar som en skyddsbarriär mot många obehagliga saker. På platsen har man ganska bra skydd. Det är när man kommer tillbaka och börjar fundera och kanske drar paralleller till egna erfarenheter eller person man känner som det kan bli lite jobbigt, säger Andreas Eliasson.
Ett larm om suicid kan handla om att en person står på en bro redo att hoppa. Det är en situation som blåljuspersonal kan ställas inför.
Det finns ett omfattade internt stöd med bland annat samtal i grupp och individuellt som både Johanna Claesson och Andreas Eliasson upplever som bra.
När det gäller arbetet för att minska antalet larm kring psykisk ohälsa vill Johanna Claesson se en utökad samverkan med psykiatrin och primärvården. Laila Eriksson går ett steg längre. Hon är starkt kritisk till att psykiatrin inte får tillräckligt stora resurser i dag.
– Vi kan plocka ner folk från broar och skjutsa dem till psykiatrin, två timmar senare är de ute och står de på nästa bro. Det kan kännas tröstlöst. Vi borde bygga ut den psykiska vården i det här landet, säger hon.