Carl-Magnus Edenbrandt är överläkare och specialist i palliativ medicin.
I regeringens Nationell handlingsplan för äldrepolitiken från 1998 fastslås att äldre ska få avsluta livet med värdighet och frid:
”Vården i livets slutskede ska vara av hög kvalitet. Lindring av smärta eller andra obehag, kärleksfull omvårdnad och en fridfull miljö är viktiga inslag… Ingen ska behöva dö ensam.”
För att förhindra att människor inom äldreomsorgen dör i ensamhet ordineras så kallat vak vid livets slutskede. Finns ingen anhörig som har möjlighet att närvara innebär det att vårdpersonal sitter vid den döendes sida för att ge trygghet in i det sista. Den närvaron, menar Carl-Magnus Edenbrandt, överläkare och specialist i palliativ medicin, är något alla bör erbjudas.
– Man kanske är för trött för att prata eller ha kontakt, men de flesta vill inte dö själva. Att ha någon där är viktigt för att känna sig trygg och betyder mycket, säger han.
Men närvaron lyser inte sällan med sin frånvaro, styrdokumenten till trots. I början av juni vittnade Tora och Angela, undersköterskor på ett demensboende i Eskilstuna, om hur flera års neddragningar fått till följd att majoriteten av de som dör på boendet avlider i ensamhet – och det redan innan coronapandemins utbrott.
– Du måste i princip ligga och skrika, gråta och fäkta för att du ska få in någon som sitter hos dig när du tar dina sista andetag, berättade Tora.
Situationen är långt ifrån unik för boendet. Statistik från Svenska palliativregistret visar tvärtom att den är vanligt förekommande att inom äldreomsorgen i de flesta av Sörmlands kommuner.
Mellan 1 mars och 25 maj dog 270 personer (samtliga dödsorsaker inräknade) med palliativ vård på vård- och omsorgsboenden och inom specialiserad palliativ kommunal slutenvård i Sörmland. Av dessa dog 69,6 procent i närvaro av en anhörig eller vårdpersonal. I vissa fall saknas uppgift om eventuell närvaro, men nästan en tredjedel, över 80 personer, kan alltså ha dött i ensamhet.
Värst var det i Vingåker och Eskilstuna där bara hälften, respektive 57 procent, hade mänsklig närvaro i dödsögonblicket.
Även Katrineholm, Trosa, Gnesta och Nyköping placerade sig under riksgenomsnittet för perioden, 76,1 procent. Oxelösund, Flen och Strängnäs låg i sin tur klart över.
Eva Alama, verksamhetschef för äldreomsorgen i Strängnäs kommun, skriver i ett mejl till tidningen att begränsad smittspridning varit en bidragande orsak till att nästintill alla avlidna på kommunens boenden haft mänsklig närvaro i dödsögonblicket.
– I Strängnäs kommun har anhörig, även i rådande situation, haft möjlighet att närvara i samband med livets slut. Om det inte finns anhöriga eller om anhöriga inte kan närvara brukar det finnas möjlighet för personal att närvara.
Alla kommuner utom Strängnäs och Flen, som alltså lyckats bäst, uppger att de tillsatt extra personal för vak. Fridha Söderqvist, verksamhetschef för äldreomsorgen i Eskilstuna, konstaterar att man gjort just den prioriteringen och även tagit emot anhöriga. Varför situationen, trots det, sett så annorlunda ut jämfört med grannkommunen har hon svårt att dra några slutsatser kring.
– Det är troligtvis en mängd faktorer som påverkat, men det är svårt att svara på i dagsläget. Vi kommer att analysera detta närmare för att se vad det kan bero på, säger hon.
Fridha Söderqvist är verksamhetschef för äldreomsorgen i Eskilstuna kommun.
Problematiken är långt ifrån unik för Sörmland. Men av landets regioner hade bara Stockholm (64,5) och Uppsala (68,9) lägre andel mänsklig närvaro i dödsögonblicket under perioden.
Carl-Magnus Edenbrandt tycker att siffrorna visar att synen på döden behöver uppvärderas.
– Döendet är en viktig tid, både för den döende och anhöriga. Det finns utredningar och skrivelser som betonar vikten av det här, men jag tror inte riktigt att man har förstått betydelsen av döden inom vården.
Den rådande pandemin komplicerar saker och ting med spridningsrisk och besöksförbud att ta hänsyn till. Samtidigt, anser han, bör argumentet att få avsluta livet på ett värdigt sätt väga tungt – även när risken för smittspridning ligger i andra vågskålen.
– Man måste hitta en balans där. Det handlar om något existentiellt sett mycket viktigt, men som jag tror har tappats lite i dessa tider. Livets början tycker de flesta är väldigt viktig, men livets slut har vi på något sätt missat. Det handlar inte bara om det medicinska. Hur vi tar hand om våra döende säger något om oss som människor.