– Det var mycket jobbigare än vad jag förväntade mig. Man utsätts för en oerhörd press och stress. Det var jobbigt att se mannen igen, minnena och känslorna kom tillbaka. Att sitta i en rättssal var inte alls så som jag trodde, berättar Anna.
För att skydda hennes identitet och för att skydda mannen som friats från våldtäktsanklagelserna – har vi valt ett annat namn. Anna heter egentligen något annat. Av samma skäl berättar vi heller inga detaljer om händelsen. Det är Annas erfarenheter från rättegångarna som vi ber henne att berätta om.
Hur anser du att de poliser du kom i kontakt med bemötte dig?
– De två kvinnliga poliserna som mötte mig först var väldigt bra. De försökte få mig att prata utan att röra mig vilket var det sista jag ville att någon skulle göra. De lät mig också ringa min pojkvän och var med mig som stöd hela natten, berättar Anna.
Det förhör som hölls med henne morgonen därpå, av två män, var däremot mindre bra. Dessutom tycker hon att det är konstigt att hennes pojkvän inte fick vara med som stöd, trots att hon hört att det är tillåtet och att man har rätt till det.
”Visade ingen förståelse”
– Jag fick sitta utlämnad med två för mig okända manliga poliser. De visade ingen förståelse för hur jag mådde och att jag inte hade sovit. Jag tycker inte att de lyssnade eller trodde på mig. De gick på ganska hårt med sina frågor vilket inte känns normalt i en situation som denna, säger Anna.
Hur blev du bemött av åklagaren?
– Jag är nöjd med hur åklagaren skötte sitt jobb. Första gången jag träffade honom var i samband med rättegångens första dag. Vid det tillfället var jag upprörd och ledsen, men han försökte lugna mig och prata med mig så gott det gick. Jag tycker att han bemötte mig med respekt och att han visade att han trodde på mig.
Ifrågasatte allt
Värre var det med mannens advokat berättar Anna. Det kändes som att han försökte trycka ner henne, han ställde samma frågor om och om igen och ifrågasatte allt som Anna sa.
– Han var nonchalant och det var han som gjorde hela rättegången väldigt jobbig. Han visade ingen förståelse och fördröjde hela rättsprocessen väldigt mycket.
Anna tycker också att försvarsadvokaten målade ut henne som hemsk och att han verkade tycka synd om mannen.
Anna kände sig ifrågasatt av domaren också.
– Jag tycker nog att domaren hade bestämt sig innan för vad domen skulle bli, så det kändes inte alls som det jag sa var av intresse. Och jag kände mig uttittad och hånad av en av nämndemännen, minns Anna.
”Jag blev hårdare bemött”
Anna tycker att det fanns stora skillnader i hur hon bemöttes och vilka frågor hon fick jämfört med mannen.
– Det kändes som att jag hade väldigt mycket att bevisa jämfört med honom, de körde väldigt mycket på hans version. Jag blev mycket hårdare bemött, som om det vore jag som hade gjort fel.
Anna tycker också att hon fick en mängd irrelevanta frågor. Hade hon pojkvän till exempel? Brukade hon gå ut på krogen och ta med folk hem? Var hon väldigt flörtig? Hur var hon klädd? Hur mycket hade hon druckit? Och hur många kände hon egentligen i stan?
Anna säger att hela upplevelsen i rättssalen var jobbig. Känslan av att inte bli trodd. Ångesten och rädslan över att stöta ihop med mannen igen. Alla sömnlösa nätter och mardrömmar när hon äntligen lyckats somna. Sömnproblem har hon fortfarande ibland trots att det nu har gått en tid.
”Har inte fått upprättelse”
Anna har i dag, delvis på grund av att mannen friats, inte särskilt stor tilltro till det svenska rättssystemet. Som kvinna i den situationen får man en känsla av att man gjort något fel och det känns som att mannen kan ljuga sig fram – och ändå klara sig bra – tycker hon.
Finns det ändå, trots friande domar, något positivt med att gå igenom en våldtäktsrättegång?
Anna funderar en lång stund och säger sedan:
– Ska jag svara från hjärtat, så nej. Jag mår inte bättre. Jag har inte fått upprättelse, snarare mer skuldkänslor. Jag är skeptisk till det system vi har i dag.
Kan något bli bättre?
– Ja. Vissa poliser måste jobba på sitt bemötande. Kanske gå kurser så att de får rätt kompetens och kunskap att hantera sådana här situationer.
– Rättsväsendet har lång väg kvar, även om det sägs att lagen har förändrats till det bättre vilket inte stämmer. Rättsväsendet borde föryngras så att man får bort det gamla synsättet om hur yngre människor beter sig på krogen. Själva brottet borde inte bedömas efter kön utan mer av själva handlingen, säger Anna.
Ingar Frostberg