Tusentals metalldelar, uppskattningsvis 160 kilo, har årligen gravsatts på hemlighållna platser vid S:t Eskils kyrkogård, i Eskilstuna. I Katrineholm har vikten uppgått till cirka 80 kilo och i Nyköping cirka 100 kilo. I hela landet beräknas drygt 22 ton metaller årligen ha hamnat i jorden, varav sju ton bedöms utgöras av metallhandtag från kistor som plockas bort före kremering.
Metallresterna har lagts i botten av de gravar som grävts för kistbegravningar samt urnsättningar.
Den största andelen metallskrot som inte förbränns vid kremering består av beslag, gångjärn och stift från kistor. I marken hamnar även knä- och höftproteser, vanligtvis gjorda av titan.
Svenska kyrkan har länge stridit för en lagändring då man ansett de nedgrävda metallerna varit ett hot mot miljön och ett resursslöseri.
Krematoriernas framtida eventuella överskott av metallförsäljningen ska tillfalla Allmänna arvsfonden. Huruvida det blir några överskott eller inte är dock oklart .
Inom metallåtervinningsbranschen står man inte kö för att knyta krematorierna till sig. En central upphandling av återvinningshanteringen pågår som bäst men Sveriges största återvinningsföretag, Stena Recycling, har valt att inte lämna något anbud.
– Det här är ett återvinningsområde som ligger utanför vår kärnverksamhet och det rör sig om en väldigt liten mängd varför vi inte prioriterar ett deltagande i den upphandling som ligger ute, säger Åsa Ahlgren Berndtson, på Stena Recycling.
Inte heller de lokala aktörerna ser någon affärsmässighet i att ta hand om krematoriets metaller.
– Titan är visserligen ett dyrt material att köpa, men det väger nästan ingenting och värdet på titanskrot är cirka tio kronor kilot. Jag tror att hanteringskostnaden blir större än värdet på skrotet, säger Niclas Matsson vd på Eskilstuna Metallåtervinning AB.
Therese Asp är kyrkogårdschef i Eskilstuna församling och ansvarig vid S:t Eskils kapellkrematorium.
– Allt vi kan göra för miljön är positivt. Jag har svårt att se att vi skulle gräva ner mer innan lagen träder i kraft om en månad, säger hon.
En frågeställning kring den framtida hanteringen av askan är kopplad till guld. Det är inte ovanligt att avlidna bär vigselringar och andra smycken vid kremering. Men kommer dessa i framtiden att hamna i den avlidnes urna eller i metallåtervinningskärlet?
– Vi kan inte ge några garantier men guld ska alltid tillföras askan, säger Therese Asp som är övertygad om att guldringar och dylikt även fortsättningsvis ska följa med den avlidnes aska.
I Eskilstuna, men inte överallt, separeras metaller från askan med en kraftig magnet. Stora delar, som proteser, plockas bort manuellt. Guld, som inte är magnetiskt, förs tillsammans med askan över i urnan.
Torbjörn Samuelsson är rådgivare vid Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund (SKKF). Han har varit med att utreda lagändringen och är inte lika övertygad.
– Det som är mindre än tre millimeter passerar askberedaren och hamnar i urnan. Men enligt lagtexten ska det som inte tillförs urnan vid askberedningen återvinnas. Enligt lagens mening ska man vare sig plocka bort saker som passerat askberedaren eller flytta saker till urnan som inte passerat hålen i beredaren. Askan ska röras så lite som möjligt.
Och hur stor är en smält guldring?
– Det varierar förstås men den kan vara större än tre millimeter, säger Samuelsson.
Inom Svenska kyrkan, dess arbetsgivarorganisation och SKKF ser man just nu över de rutiner som finns.
– Ett förslag vi jobbar med är att dödsbon ska beredas möjlighet att lägga i exempelvis vigselringar i urnorna, tillsammans med begravningsbyråerna, i efterhand. I samband med att askan ska fyllas i urnan.
Kommer hanteringen att kosta kramtorierna pengar eller kan återvinningen ge ett överskott ?
– Det vet vi ännu inte men uppstår ett minus så ska det läggas på begravningsavgiften. Totalt sett tror jag dock att det kommer att ge ett litet överskott, säger Torbjörn Samuelsson.