På Mälarsjukhuset genomfördes förra året sex stycken organdonationer. Det kanske inte låter så mycket, men ger faktiskt sjukhuset en placering bland de tre bästa i Sverige i sin storleksklass.
Det är alltså inte ofta som vårdpersonal ställs inför ett möjligt fall för donation. Men när det händer måste alla rutiner sitta som berget.
– Alla sjukhus med intensivvård måste ha en donationsansvarig läkare och sjuksköterska för att se till att kompetensen upprätthålls och att vi följer nationella riktlinjer, säger Mikaela Jonasson.
En möjlig donator är en patient med total hjärninfarkt som intensivvårdas i respirator och som inte har uttryckt en negativ inställning till organdonation. En människa som enligt definitionen redan är död.
– I 60 procent av fallen är dödsorsaken spontana blödningar i hjärnan. 20 procent är olycksfall och i resterande 20 procent handlar det till exempel om svår syrebrist efter hjärtstopp, överdoser, hängning eller drunkningstillbud.
Utöver att fortsätta vårda en patient som alltså redan definieras som död ställs vårdpersonalen inför uppgiften att möta chockade anhöriga. Och att kanske dessutom tvingas ta upp frågan om organdonation.
– Det är delikat, medger Mikaela Jonasson.
– Samtidigt finns det en ökad medvetenhet om donationer hos allmänheten. I dag är det inte ovanligt att anhöriga själva lyfter frågan om patienten skulle kunna bli aktuell för organdonation.
Det är nu inget som avgörs i en handvändning. Ett beslut om organdonation föregås av en process på upp till ett dygn och under den tiden fortsätter patienten av intensivvårdas.
– Det första steget är att fastställa att patienten är hjärndöd. Socialstyrelsen har exakt fastställt hur det ska göras.
När patienten är dödförklarad blir nästa steg en koll i donationsregistret för att se om patienten har registrerat sig där. Det har närmare 1,6 miljoner svenskar gjort hittills. Kontrollen görs av transplantationskoordinatorerna, inte läkarna på det sjukhus där den möjliga donatorn finns.
– Hittar man ingen registrering ska vi enligt den så kallade samtyckeslagen tolka det som att patienten är positivt inställd till donation.
– Men vi pratar förstås ändå med anhöriga för att höra vad de själva tror att patienten hade haft för inställning om vi hade kunnat fråga honom eller henne och om man någon gång pratat om donation.
Om den avlidnes vilja är okänd har anhöriga alltid rätt att säga nej. Det kallas anhörigveto, men är enligt Mikaela Jonasson ganska sällsynt.
Det allra enklaste sättet att förhindra att en anhöriga ställs inför det svåra beslutet om organdonation är att se till att själv ta ställning och att tala om vad man vill.
– Gör en registrering i donationsregistret. Men framförallt: Ta upp frågan med dina anhöriga och berätta hur du vill ha det, om det mot all förmodan skulle bi aktuellt. Sannolikheten för att man själv ska behöva ett donerat organ är trots allt mycket större än att man själv ska bli donator.