Tidningens öppenhetsenkät visar att fler av länets offentliganställda har fått information om sina rättigheter. Samtidigt säger färre att de skulle våga tipsa medierna. Hur går det här ihop?
– Det är svårt att veta, men till del kan det bero på hur den här informationen som gått ut till de anställda har sett ut. Det duger ju inte att säga att du har meddelarfrihet, utan man måste också redogöra för vad det innebär och framförallt särskilja i olika policydokument på vad som gäller för talespersoner, alltså den som företräder myndigheten utåt, och vad som gäller för anställda som har att företräda sig själva. Min erfarenhet säger att det görs alltför sällan.
Undervärderas de här rättigheterna av myndigheterna i dag?
– Ja, det kan man säga. Myndigheter måste inse att offentlighetsprincipen och meddelarfriheten inte är till för ett fåtal rättshaverister som får för sig saker, eller för ettriga och ivriga reportrar för den delen. De är till för att medborgare ska kunna lita på att verksamheten sköts på ett schysst sätt enligt lagar och regler. Det är någonting som bygger tillit och förtroende för myndigheterna.
Är det myndigheternas ansvar att utbilda sina anställda i de här frågorna?
– Absolut, ja käre Gud. De är många gånger väldigt duktiga på att informera om sekretessregler – och de ska de vara, men de måste vara lika bra på att informera om vilka rättigheter som finns.
23 procent av deltagarna i vår enkät uppger att de blivit instruerade att inte svara på frågor från medierna. Kommentar?
– Det är åtminstone 22 procent för mycket. Det må vara hänt att det uppstår missförstånd, men nästan en fjärdedel, fler än 2 000 av deltagarna kan inte ha missförstått det där så vansinnigt.
De myndighetschefer vi varit kontakt med känner inte igen att det ska ha gått ut sådana instruktioner. Vad kan det då bero på?
– Det är väl uppenbart att kunskapen brister, framförallt på mellanchefsnivå. Det är åtskilliga gånger jag fått höra om enhetschefer som goes bananas med svensk grundlag och medborgerliga fri- och rättigheter. Att de skickar ut uppmaningar att "nu blåser det i lokalpressen. Blir ni uppringda så kontakta mig." Det kan vara lätt att göra så i vredesmod, men en chef som är utbildad gör inte sådant ens i vredesmod. Då vet man att det här är minerad mark och att man bör skärpa sig och ge akt så att man inte säger någonting som inte ens kan tolkas i någon annan riktning än att medarbetarna får säga vad de vill.
Varför tror du att reflexen att skydda den egna myndigheten är så stark, till skillnad från reflexen att värna de anställdas meddelarfrihet?
– Det har spritt sig ett näringslivstänk inom många myndigheter. Om man tittar tillbaka till 70- och 80-talet drevs mycket av den kommunala verksamheten i kommunens regi. Då var allt samlat under en myndighet. I dag är det mycket om är avknoppat på aktiebolag. Man rekryterar kommundirektörer från det privata näringslivet som inte har någon som helst tradition eller kunskap om vad det innebär att leda en myndighet, med de krav som finns på opartiskhet, saklighet och den respekt som ska finnas för lagar och regler.
Många vittnar om att det förekommer repressalier för den som vänder sig till medierna?
– Ja, och den risken finns givetvis, att det blir dålig stämning. Många gånger är det väldigt subtila åtgärder som vidtas mot någon som man antar eller vet har lämnat uppgifter. Men det har en återhållande verkan på medarbetarnas vilja till frispråkighet, och det gagnar inte verksamheten på sikt.
Men om det är så, räcker lagstiftningen till?
– Lagstiftningen är det i stort inget fel på, utan det handlar om tillämpningen. För alla åtgärder som utgör en begränsning av yttrandefriheten är otillåtna enligt svensk grundlag. Om repressalierna går alltför långt, då är det en straffbar gärning. Och det gäller även i Sörmland.
LÄS MER: Tystnadskulturen breder ut sig på Sörmlands myndigheter