Den 9 mars var sista strålningsdagen, då firade Nina Lindström livet tillsammans med familj och vänner. Bröstcancern har gett sig på fel kvinna, deklarerar hon. Även om det tar fem år med mediciner innan hon kan friskförklaras kan hon äntligen återgå till normal vardag igen och leva sitt liv fullt ut.
Nina Lindström är en riktig lagspelare och föreningsmänniska ut i fingertopparna. Bland annat är hon första kvinnliga ordföranden i Sörmlands Fotbollförbund och sitter som ledamot i svenska förbundsstyrelsen. Sedan i höstas ingår hon även i det stora gänget sörmländska kvinnor i bröstcancerstatistiken.
Och med facit i hand är hon inte missnöjd med något under sina kontakter med vården. Med sin livsinställning "Varför gå runt och oroa sig i förväg för nåt som kanske visar sig ändå inte är nånting att bry sig om?" tog hon sig igenom hela vårdförloppet med gott mod. Och som det verkar på andra sidan har hon lyckats besegra bröstcancern. Men, familjen hann bli riktigt orolig och framför allt kände Nina sitt eget lugn rinna av henne i takt med den långa väntetiden för den viktiga strålbehandlingen.
Det är nästan lite ironiskt, konstaterar hon, men allt började i inledningen av oktober; Rosa bandet-månaden. Knölen upptäckte hon själv och hörde av sig till Bröstcentrum på Mälarsjukhuset.
– Jag fick komma snabbt, och på första besöket blev det röntgen, undersökning och biopsi. En vecka senare fick jag beskedet.
Som inte chockade henne.
– Nej, jag känner min kropp väl och hade haft en konstig känsla av att något liksom åt upp mig inifrån. När läkaren berättade bestämde jag mig för att den här skiten hade gett sig på fel kvinna. Det vara bara "bra, då vet jag, nästa steg?"
Knölen samt två lymfkörtlar i armhålan (sedvanligt ingrepp för att utesluta att cancern spridit sig dit) opererades bort. Och i en av körtlarna hittades en dottertumör. Det blev ny operation.
– Jag hann jobba tre dagar, sen var det dags igen. Men jag har egentligen mått jättebra och varit smärtfri hela tiden. Jobbat, tränat när jag fick göra det och gått långa promenader.
Men när läkaren efter den andra operationen, då armhålan tömts på lymfkörtlar, bad henne att ställa in sig på cellgiftsbehandling sjönk modet.
– Då blev det lite jobbigt. Skulle jag må dåligt nu, och tappa mitt hår? Fåfängans drottning fick abdikera. Jag hade ju redan tappat mer än hälften av mitt hår när jag var svårt covidsjuk för ett år sen och låg inlagd hela april. Efter sommaren hade håret börja växa till sig, men okej – då ställde vi in oss på det också.
Sen fick hon torka bort ett par glädjetårar. Ingen av de över 30 körtlar som analyserades innehöll cancer, det skulle räcka med strålning ändå. Nu skulle de 15 tillfällena inledas inom tre–fem veckor, och Nina såg fram emot att kunna fira en normal jul. Hon tränade för att vara så stark som möjligt inför behandlingen.
Men tiden gick, och veckor blev till månader. Den långa väntan på behandling blev psykiskt ansträngande.
– Jag tittade i brevlådan varje dag, när skulle jag få börja planera min tillvaro, och så småningom fortsätta leva normalt igen? Framför allt var jag rädd att det skulle gå så lång tid att jag tvingades till cellgifter i alla fall. Mina barn tyckte det var ännu mycket jobbigare än jag med all ovisshet.
Mälarsjukhuset hade för långa köer, och remitterade till slut Nina till utomlänsvård. Så i tre veckor under februari/mars bodde hon på hotell i Örebro, flyttade arbetsplatsen till hotellrummet, varvade strålning med jobb, och veckopendlade.
– Det gick bra, men det lär dröja innan jag besöker Örebro igen om vi säger så.
"När jag väl kommit på behandlingar har allt funkat toppenbra. Men detta flackande hit och dit, är det vettigt? Kanske var det rätt att skicka mig till Örebro och låta en kvinna från västra Sörmland åka till Eskilstuna", funderar Nina Lindström som även fick åka till Nyköping för fysioterapi.
Nina är kritisk till logistiken i den sörmländska sjukvården. Med tio minuters bilväg från hemmet till Mälarsjukhuset fick hon åka till Nyköpings lasarett för specialiserad sjukgymnastik, när terapeuten i Eskilstuna var sjukskriven och kollegan i Katrineholm föräldraledig.
– När jag väl kommit på behandlingar har allt funkat toppenbra. Men detta flackande hit och dit, är det vettigt? Kanske var det rätt att skicka mig till Örebro och låta en kvinna från västra Sörmland åka till Eskilstuna.
Nu väntar fem års medicinering innan hon kan friskförklaras. Hon har fått 99 procents rörlighet tillbaka, men har ingen känsel i armhålan. Och ärren är stora.
– Men de är en del av mig, och det här är min livsresa. Jag gör den med stolt buret huvud.
Nina Lindström har skrivit av sig erfarenheten på sociala medier, för att om möjligt avdramatisera sjukdomen, och mötts av mycket kärlek.
– Cancer är cancer, men i dag är vi så många som tar oss igenom en bröstcancerdiagnos och kan fortsätta leva normalt. Att hålla oron ifrån mig och inte känna efter är mitt sätt att tackla motgångar. Alla går sin väg.