Just nu pågår ett intensivt arbete med att riva och rensa upp och det är en välgärning för miljön. Dubbelt värdefull dessutom eftersom nästan varenda detalj går till återvinning. Totalt handlar det om tusentals ton. Den mer än hundraåriga rälsen utgör i sig en mindre förmögenhet, då dagspriset på metallskrot aldrig varit högre. I stor utsträckning försöker man dock återanvända järnspåren. Delarna som återstår, runt 60 procent, säljs och man får även för ersättning för den stora mängden sliprar. Dessa skickas först till destruktionsanläggningen Sakab i Kumla för renande behandling innan de så småningom eldas upp som flis.
– Alla tjänar på hanteringen. Rivningskostnaden på några miljoner finansieras i stort sett tack vare inkomsterna, berättar projektledaren Magnus Sjöberg hos Trafikverket.
– Jag har jobbat i 32 år och det är första gången jag är med och plockar bort en hel järnväg. Det känns förstås lite vemodigt även om jag inte har någon personlig koppling. Fast allra helst är jag med och bygger.
Samma sak gäller arbetslaget om tre personer från det Göteborgsföretag som har entreprenaden. Magnus Wallin, Henrik Ädling och järnvägsveteranen Sven-Åke Jansson gräver upp sliprar, samlar ihop räls samt plockar och lagrar det skrotmaterial som består av bryggor, stolpar och skyltar. Ett svetsaggregat och en hjullastare är utmärkta hjälpredskap.
Inte roligt förstöra
– Vi börjar få lite rutin efter några tidigare rivningar men det är inte så himla skoj att behöva förstöra, mycket roligare att skapa nya järnvägar, säger Sven-Åke innan han svingar sig upp i det gigantiska fordonet och bara några sekunder senare river omkull en så kallad brygga på runt tre ton alldeles intill den före detta stationen i Eklången.
Jobbet går snabbt eftersom jobbarkompisen Henrik först svetsat av benen på konstruktionens båda sidor om rälsen.
Effektiviteten är det inget fel på och man har på drygt en månad kommit ganska långt. Enligt planen är det dags för final i april och fortsätter den milda vintern som hittills klaras det målet galant. Sedan tidigare har hela sträckningen rensats på sly och annan besvärande växtlighet för att skapa framkomlighet. I förberedelserna handlade det också om att skjuta ut skenorna så att hjullastaren nu har fritt utrymme.
Tågtrafiken mellan de två tätorterna startade 1895 och pågick i exakt 100 år innan den betydligt snabbare Svealandsbanan togs i bruk. Det är med andra ord en lång epok som går i graven men få som sörjde. Desto större är glädjen hos kringboende att rivningen nu äntligen kommit till stånd. Under årens lopp har det ju varit många turer och flera oinfriade löften om upprensning.
Oklar framtid
Vad som framöver händer med banvallen är höljt i dunkel. Trafikverket överlåter genom avtal äganderätten till de tre aktuella kommunerna, Strängnäs, Flen och Eskilstuna och det finns i alla fall potential om man inte väljer att låta marken växa igen. Motionsspår eller cykelväg är tänkbara utmaningar och de underlättas förstås av om någon intresserad aktör agerar snabbt.