NSPH Sörmland har kommit igång med samtalsgrupper kring psykisk ohälsa hos äldre människor i Eskilstuna, Nyköping och Strängnäs. Samtalen spelas in och ska så småningom bli till en bok.
De kände inte varandra innan de träffades första gången, och det tog lite tid för deltagarna att våga öppna upp och få samtalet att flyta.
Deras livssituation och sjukdomshistorik skiljer sig en hel del åt. Men de dystra erfarenheterna av att nu som senior leva med och söka hjälp för sin trasiga själ och sin osynliga sjukdom har de gemensamt.
De kallar sig överlevare, och deras kritik mot hur svensk psykiatrivård funkar är svidande.
– Jag var bara några år första gången jag kom i kontakt med psykiatrin, berättar en kvinna, och det är samma värdelösa vård fortfarande, 50 år senare. Med samma dåliga kommunikation mellan psykvården och den som mår psykiskt dåligt. Och med mediciner som i stället ska lösa allt. Man åker ut och in på psyk utan att få någon som helst hjälp.
– "Lägg dig och lyssna på lite musik", sa de en gång när jag sökte akut. En själslig infarkt är lika viktig att behandla akut som en kroppslig, men den kunskapen verkar helt enkelt inte finnas i sjukvården.
De berättar alla om hur de farit illa på många olika sätt på grund av diagnoser som bipolär sjukdom, borderline och en rad olika bokstavskombinationer och psykiska handikapp. Hur de påverkats av känslorna av utanförskap, och kring stigmatiseringar, tabun och skam. Om hur tungt det känns när barnen ärver ens psykiska problem. Om elchocker och förnedrande tvångsinsatser. Hur de upplever att läkare inte bedömer dem utifrån hur de mår, utan enbart efter sjukdomen.
– Hur många gånger har man inte suttit i korridorer och gråtit utan att få prata med en enda människa, medan röda lampor lyser på expeditionen och indikerar att personalen inte har tid med dig? Jag vet precis hur det är, jag har legat på många sjukhus. Säger man "Jag vill gå hem och ta livet av mig" får man svaret "Ja, vi kan inte hindra dig", berättar en person.
– Vi vet att vi aldrig blir friska. Obalanser i hjärnan och trauman är det ju som det är med, men man känner lite trygghet så här i en grupp av likasinnade. Man blir bekräftad. Trycket i skallen släpper när man får dela med sig av erfarenheterna bland andra i samma båt.
För precis så är det, säger gruppdeltagarna, andra människor har alltid funnits att prata med som inlagd på sluten psykiatrisk avdelning; de andra patienterna. Som ser, stöttar och bekräftar varann.
Och genom dessa gruppsamtal vill de hjälpa fler. Att berätta är enda sättet att bryta tabun kring den psykiska ohälsa som blivit ett folkhälsoproblem av gigantiska mått.
Mathtiiaas Rosén är egentligen för ung för att delta, och bor inte heller i Eskilstuna, men brinner för att få säga sitt i ämnet, som han är väl insatt i efter att ha åkt ut och in i psykvården i många med sin adhd och aspergers syndrom, utan att han tycker sig fått hjälp.
– Jag var länge ett felmedicinerat energimonster som slog sönder saker och låstes in gång på gång på gång. Men därinne såg man sig omkring: "Vem mår sämre än jag?" Och så hjälpte man sin medmänniska. I dag mår jag bättre, men vill fortfarande göra vad jag kan för att hjälpa andra som letar efter sig själva.
Lika länge har Tone Nyholt kallat sig för stamkund inom akut-, tvångs- och psykvården, efter trauman i ungdomen. Varför, undrar hon, bemöts inte människor med sår i själen med respekt, empati och förståelse?
– På psyket var jag psykolog och tröstare åt de andra patienterna, fick skälla på personalen när de gjorde fel. Jag fick till slut nog, gick hem och har inte besökt psykvården sedan dess. Jag är hellre min egen psykolog och läkare. Att bli gammal inom vården är inte roligt, men att åldras inom psykvården är ännu mycket värre.
Hans Bergström, som själv fick sin diagnos bipolär sjukdom som 16-åring, leder fokusgruppen i Eskilstuna. Han oroas över hur dåligt många äldre mår och konstaterar att behovet av samtal kring seniorers psykiska ohälsa är enormt.
Nationell samverkan för psykisk hälsa i Sörmland har dragit igång samtalsgrupper i Strängnäs, Nyköping och Eskilstuna, där Hans Bergström är samtalsledare i lokaler de lånar av ABF.
– Behovet av samtal och av ökade kunskaper kring det oerhört skam- och tabubelagda ämnet seniorers psykiska hälsa är enormt. Och i pandemins spår har såväl isolering som ångest och depression ökat, konstaterar han, glad över hur givande samtalsgruppens träffar är.
– Jag märkte av klara abstinenssymptom i gänget. Behovet av att få träffas och prata var enormt, även om samtalet var lite knackigt till en början. När vi avslutat det här projektet under hösten kommer vi sannolikt att fortsätta träffas i studiecirkelform.