Dan Hegewald hyllar initiativen att tillverka skyddsutrustning. Här är det Resurscentrum i Katrineholm som tillverkar visir.
Han säger sig alltid ha varit beredd att ställa upp när det behövs. Att doktorsrollen inte bara är ett arbete, utan ett sätt att leva. Men när Dan Hegewald för ett år sedan, i coronasmittans gryning, kallades in för att få ordning på den sörmländska bårhusverksamheten, förstod han inte hur mycket arbete det skulle bli. Han var trots allt pensionär, fyller 70 i juni. I sitt yrkesliv var han laboratoriemedicinsk chef i Sörmland, där han hade ansvar för bland annat just bårhusen.
När dödsfallen i corona började stiga fick han uppdraget att samordna arbetet med att härbärgera de avlidna och få flödet att fungera. Anhöriga var ofta rädda att kontakta begravningsbyråerna på grund av smittorisk, och de döda blev kvar på bårhuset längre än vanligt.
Lösningen blev kylcontainrar, som hyrdes in och placerades vid de sörmländska sjukhusen.
Framåt sommaren avtog antalet dödsfall.
– Gudskelov. Det var bland annat tack vare att sjukvården fick tillgång till skyddsutrustning. Hygienrutinerna fanns på sjukhemmen, men inte tillräckligt med skyddsmateriel. Det var ett oerhört jagande, även på sjukhusen, säger Dan Hegewald.
Han hyllar de initiativ som togs på många fronter, för att tillverka bland annat visir och förkläden. Arbetet var inte bara för syns skull.
– Det var höggradigt nödvändigt. Det gick inte att få fram så mycket som behövdes. Det är fantastiskt vilken vilja att hjälpa till som fanns bland privatpersoner. Och samarbetet mellan regionen och kommunerna har aldrig fungerat så bra som det senaste året. Jag hoppas att det består, det är en oerhörd styrka för landet.
När läget lugnat ner sig lite, blev Dan Hegewald tillfrågad om att börja smittspåra. I början var han ensam i den rollen i Sörmland.
– Jag började ringa patienter för att smittspåra både framåt och bakåt. Det är ett detektivarbete, man måste fråga och lirka. En del säger sig inte ha en aning om hur de blivit smittade. Jag frågar om de inte varit och handlat nånstans. Då kan man få höra att de varit på Ullared. Då blir man ju mörkrädd!
Redan 48 timmar innan symptomen börjar visa sig, riskerar man att smitta andra.
– De allra flesta har redan hunnit få ett elektroniskt svar på testet när jag ringer, och har börjat ringa runt till folk som de kan ha smittat. Om en smittad haft nära kontakt med någon under minst 15 minuter, till exempel i en bil, rekommenderar vi den att testa sig.
Men alla har inte fått ett svar på digital väg, innan Dan Hegewald ringer upp.
– Då kan de bli chockade och behöva hämta sig. Många får skuldkänslor över att kanske ha smittat andra. Men vi möts nästan alltid av tacksamhet när vi ringer. Även om många läst på mycket, är det inte alltid de kunnat ta till sig allt. Har man hög feber och sprängande huvudvärk, är det inte lätt att läsa heller.
Patienter som testat positivt får både råd och förelägganden om att sköta sig på ett visst sätt, till exempel försätta sig i karantän.
– Smittskyddslagen kräver att man är hemma och bara umgås med familjen om man är smittad.
Dan Hegewald jobbade en period närmare tolv timmar om dagen, sju dagar i veckan, med att spåra smitta.
I juni fick Dan Hegewald hjälp med smittspårandet av två andra – även de pensionerade läkare.
– Vi klarade oss bra över sommaren, men sen kom den oväntade uppgången under hösten. Då jobbade jag 9–12 timmar om dagen, sju dagar i veckan.
I dag har styrkan som arbetar med smittspårning utökats till ett 30-tal personer.
Dan Hegewald tycker att region Sörmland lyckats hantera coronapandemin bra, trots allt.
– Jag önskar att vi hade haft större beredskap, men det hade ingen. Vi var inte bättre eller sämre än någon annan. Hade vi haft större analyskapacitet på laboratorier tidigt, så hade det varit mycket värt.
Coronapandemin har påverkat många människor mentalt, menar Hegewald.
– Det slår olika, men många säger "jag gör inget annat än går mellan arbetet och hemmet" och det är ju en deprimerande bild av livet. För många ensamboende har det varit förskräckligt. Men också för en del med många barn, där en efter en blivit sjuka.
Att livet och samhället någonsin blir som förut, tror han inte.
– Det kommer hela tiden att finnas risk för nya mutationer och man vågar inte lita på att kunna umgås som förut. Jag är säker på att vi kommer att kunna leva drägligt, men på nya sätt.
Du fyller snart 70 år. Hur länge vill du jobba?
– Det beror på hur jag mår. Jag är på intet sätt tvingad utan gör det frivilligt. Men jag vill gärna jobba mindre än sju dagar i veckan.