46-åriga tvåbarnsmamman Petra Wognum är hårdare drabbad än de flesta. 2007 var hon dödssjuk, sedan hon drabbats av en mycket aggressiv lungsjukdom som slagit ut det mesta av hennes lungkapacitet. I sista stund fick hon livet tillbaka, tack vare transplantation av ett par friska lungor.
När tidningen träffade Petra Wognum förra gången hade det gått några år sedan transplantationen. Hon berättade att hon ofta tänkte på sin donator.
– Jag tänker på den människan väldigt ofta, på att han eller hon var så generös och skänkte mig sina lungor. Jag har fått flera år till och det hade jag inte fått om inte den här personen tänkt till, sa hon då.
För att kroppen inte ska stöta bort de friska lungorna krävs livslång medicinering. En riskfaktor eftersom medicinen måste ställas in mycket noga för att inte sätta ner immunförsvaret med ökad risk för virus och infektioner.
Det var just det som drabbade Petra Wognum förra året. Ett virus, ofarligt för oss andra men livsfarligt för en transplanterad, slog ut båda hennes njurar.
– Tyvärr dröjde det innan jag fick rätt diagnos. Först trodde man jag drabbats av en inflammation och satte in cortison. Det fick precis motsatt effekt och försämrade tillståndet ytterligare.
Innan Petra Wognum blev sjuk hade hon arbetat som ekonom. Erfarenheterna av lungsjukdomen och transplantationen förändrade hennes inställning till livet. Hon började studera biologi och tog så småningom en Masterexamen.
– Jag hann jobba några månader som florainventerare åt en professor i Uppsala innan jag blev sjuk igen. Jag var ganska sjuk hela förra året.
I dag är hennes liv hårt inrutat. Fyra gånger i veckan åker hon från hemmet i Mariefred till självdialysen på Mälarsjukhuset i Eskilstuna.
– Det finns bättre dagar och sämre. Jag försöker ta vara på de bra dagarna, jag uppskattar livet fast jag är sjuk.
Petra Wognum ser sig som privilegierad. Inte minst för att hon har så många hjälpsamma människor runt omkring sig.
– Det är inte alla som har den turen. Jag har många som ställer upp.
Det märktes inte minst när det blev aktuellt med en njurtransplantation. Först att utredas som tänkbar donator var Petras man.
– Men det funkade inte, bland annat för att vi inte har samma blodgrupp.
Då ställde sig vännerna på kö.
– Vi behövde aldrig fråga. Så fort vi berättade var det flera som anmälde sig.
En av dem var Jörgen Hallström, som tog ett snabbt beslut tillsammans med sin fru.
– Vi tyckte båda att det kändes naturligt att hjälpa om det var möjligt. Det är ändå en liten insats om man sätter det i förhållande till Petras behov.
Tanken på ingreppet och att bli av med en njure skrämmer honom inte alls.
– Vi känner människor som lever med bara en njure utan några som helst problem. Jag har blivit oerhört väl omhändertagen genom hela utredningsprocessen, det har verkligen känts att man inte tar några risker. På köpet har jag fått en mycket noggrann hälsokontroll.
Nu är utredningen av Jörgen Hallströms lämplighet som donator inne på sluttampen. Både han och Petra Wognum hoppas på ett besked från Uppsala Akademiska sjukhus, som ska genomföra transplantationen, före årsskiftet.
Njurar är det organ som oftast transplanteras i Sverige. Det är också där behovet av organ är som störst. Petra Wognum är alltså långt i från ensam om att vänta. Den 3 september i år var 671 personer i behov av en ny njure, enligt Socialstyrelsens statistik.
Petra Wognums nya lungor fungerar fortfarande perfekt och hon känner fortfarande stor tacksamhet till donatorn som tog ställning för att donera organ. Vi borde alla tänka till på samma sätt, tycker hon.
– Jag tycker man ska ställa sig frågan om man kan tänka sig att rädda en annan människa till livet, utan att det är en uppoffring för en själv.