Stängda gränser, öde gator och bunkrade konserver. Det som nu pågår i Europa och världen saknar motstycke i modern tid.
Organisationspsykologen Jonas Mosskin jämför vårt sätt att möta krisen med jägaren i djungeln som hamnar öga mot öga med ett farligt djur. När amygdalan, hjärnans "hotcentrum", aktiveras finns bara en tanke – överlevnad.
– För många blir det här en fråga om liv och död och då reagerar vi väldigt instinktivt. Allt handlar om att sätta oss själva i säkerhet, säger han.
Rationalitet får stå tillbaka för känslomässiga och kortsiktiga reaktioner. Något som märks, menar han, både bland medborgare och beslutsfattare som vidtar drastiska åtgärder som inte nödvändigtvis har vetenskapligt stöd.
– Vi har väldigt svårt att hantera olika typer av hot och risker och väga dem mot varandra. Politiker är också människor och de vill på något sätt svara upp mot oron och rädslan och visa handlingskraft.
Jonas Mosskin är själv orolig. När tidningen når honom sitter han på en närakut med en dotter som gjort illa handleden. Han vill ta det säkra före det osäkra och kontrollera att inget är brutet. Samma instinkt, menar han, bidrar till att butiker töms på toapapper.
– Det är så vi människor fungerar. Vi vill gärna ha kontroll över våra liv. I kriser som är okontrollerbara försöker många av oss ändå kontrollera allt möjligt vilket är lite irrationellt. Som det här med att hamstra mat, till exempel. Vi kan inte kontrollera hur Folkhälsomyndigheten eller regeringen arbetar. Men vi kan kontrollera hur mycket mat vi har hemma – och då tar vi tag i den frågan.
Det är ett sätt att motverka känslan av maktlöshet?
– Ja. Det är väldigt osäkert om många av åtgärderna har effekt, men vi vidtar dem ändå. Det känns bättre både på individnivå och på grupp- och samhällsnivå. Den praktiskt sinnade delen av mig som psykolog tycker att det är bra om människor gör det som känns bra för dem. Samtidigt kanske det innebär att jag köper upp allt ris i butiken när pensionären som inte kan handla över nätet behöver riset bättre. Det som är bra för individen är inte alltid bra för kollektivet.
Hur ska man tänka då?
– Jag tycker att man ska försöka tänka i termer av: vad händer om alla gör så här? Det är en utmaning för de flesta av oss att gå med på att stanna hemma för minsta lilla symptom. Det känns konstigt. Men vi får försöka ta vårt ansvar på samhällsnivå och följa de rekommendationer som finns.
Det finns gott om exempel på hur människor krokar arm och hjälps åt. Kan krisen ha en sammansvetsande effekt?
– Absolut. Jag tycker mig redan se mycket hjälpsamhet, solidaritet och samhälleligt engagemang. Det här ger även ett visst perspektiv på tempot vi vanligtvis lever i. Jag tror att det här kommer bidra till att vi gör omprioriteringar kring hur vi lever våra liv.
För föräldrar som själva är oroliga kan det vara svårt att veta hur man ska prata med sina barn om det som sker. Hur ska man bemöta dem?
– Jag tror att ett bra råd är att svara på de frågor som ditt barn har, men du behöver inte berätta allting. Möt barnen på deras nivå och på deras initiativ. De är oftast nyfikna utifrån ett vetgirigt perspektiv men vill inte höra allt annat. Samtidigt är det ofta så att en orolig själ triggas ytterligare av oron i samhället. Där måste vi föräldrar vara uppmärksamma på oroliga barn och tonåringar som kan få det extra svårt.