Roland, 70, väntade i fyra dygn men fick aldrig den intensivvårdsplats som han enligt läkarna behövde.
– Jag är ledsen över att jag skjutsade pappa till Mälarsjukhuset och att jag inte kunde ge honom något bättre än det här, säger dottern Pia Boson
Det sista Pia såg av sin far var hans panikfyllda blick när han efter fyra dygn på sjukhuset till sist skulle transporteras till intensivvårdsavdelningen (IVA).
Men vi börjar med att backa bandet.
Ett halvår innan Roland Jansson klev in på akuten på Mälarsjukhuset hade länssjukvårdsnämnden beslutat att dra ner personalstyrkan inom hälso- och sjukvården med 300 personer. Minskningen beräknades spara landstinget 150 miljoner kronor om året.
I oktober samma år, 2011, förverkligades sparplanerna. Vid ett extrainsatt fullmäktige beslutade den S-ledda majoriteten formellt att stänga 57 vårdplatser på länets tre sjukhus, varav 33 på Mälarsjukhuset.
Beslutet fattades i strid med de fackliga organisationerna. De ansåg att neddragningen var hastigt påkommen och dåligt utredd.
Vid den tidpunkten var Roland Jansson en pigg 70-åring som gärna höll i gång och tränade på gym tre dagar i veckan. Döttrarna visar en bild där han spelar bordshockey tillsammans med sina barnbarn under julfirandet.
Men några dagar efter juldagen insjuknade han, liksom flera andra i släkten, i en besvärlig förkylning. Efter 14 dagar med feber och hosta beslutade familjen, efter samråd med hans läkare, att Roland behövde akutvård.
– Pappa kom in på ett akutrum och mottagandet var jättebra. Han fick syrgas och rosorna på kinderna återvände, han blev piggare, berättar Pia.
Roland misstänktes lida av en smittsam form av lunginflammation och behandlades med antibiotika. Läkarna noterade även att han hade förmaksflimmer. En respiratorplats på intensivvårdsavdelningen bedömdes vara befogad.
Men IVA-platser saknades. De sex platserna i Eskilstuna och fyra i Nyköping var fullbelagda. Likaså de i Västerås.
– Det kom som en chock för mig då, att det såg ut på det viset. Nu vet jag mer om svensk sjukvård, säger Pia.
Även på infektionsavdelningen var det fullt och Roland Jansson skrevs i ställets in som medicinpatient på akutvårdsavdelningen (AVA). Först efter två dygn flyttades Roland till infektionsavdelningen på AVA.
På det tredje dygnet försämrades hans tillstånd. Trots antibiotikabehandling och syrgastillförsel pekade alla parametrar åt fel håll – och fortfarande fanns ingen intensivvårdsplats att tillgå.
I stället flyttades Roland över till hjärtintensiven (HIA) där han placerades i ett övervakningsrum. Han uppmanades att andas i en syrgasmask med andningsmotstånd, men döttrarna upplevde att personalen hade bristande kunskaper om hur masken.
– Antingen var den för liten eller för stor. Den klämde över ansiktet och han blev blå över näsryggen.
Han hade fortsatta andningsproblem. Natten till söndagen var mycket plågsam. Pias röst stockar sig när hon tänker på de sista timmarna:
– Pappa slet bort masken. Tittade mig i ögonen och sa förtvivlat: Vad ska vi göra?
Pia larmade personalen, men upplevde att hon avvisades bryskt vid flera tillfällen. Morgonen efter fick hon veta att en säng slutligen skulle ordnas åt Roland på IVA.
– Efter lunchtid tog de bort syrgasmasken och rullade ut honom. Det sista jag såg var pappas panikslagna blick när masken togs bort.
Men teamet kom bara några meter utanför rummet. I korridoren utanför HIA, den 15 januari 2012 strax efter lunch, drabbades Roland av cirkulationssvikt. Hans liv gick inte att rädda.
– Han fick hjärtstillestånd utan att ansvarig läkare var i närheten. De kom ganska snabbt tillbaka och meddelade oss att "det gick inte".
Obduktionen visade att Roland Janssons omedelbara dödsorsak var akut hjärtinfarkt. Det fanns även spår av en äldre hjärtinfart och embolier i lungan, alltså lungproppar.
Och kanske hade embolierna kunnat upptäckas på den lungröntgen som var planerad två dagar före Rolands död, men som avblåstes, resonerar döttrarna.
Efter begravningen vände sig döttrarna till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) för att få vården av fadern utredd.
Tre år har gått sedan Roland Jansson dog i korridoren utanför HIA.
Vårdplatsläget är i dag ännu mer ansträngt. Efter landstingsfullmäktiges beslut att minska sjukvårdens kapacitet med tio procent gjordes en utredning. Den visade att patientsäkerheten inte försämrats trots att var tionde vårdplats försvunnit.
Sparåtgärden permanentades.
De efterföljande åren skulle sjukskrivningarna och uppsägningarna bland vårdpersonalen öka. Fler vårdplatser har sedan dess fått stängas – men inte som en effekt av besparingar, utan för att det saknas sjuksköterskor.
Elin Ericsson, kirurgläkare på Mälarsjukhuset och andra vice ordförande i Läkarföreningen, ser ett samband mellan beslutet 2011 och läget i dag:
– Det har blivit en ond spiral. Efter neddragningen fick man dra ner ännu fler platser eftersom landstinget låtit för många visstidsanställda gå. Man lyckades inte bemanna ens till den nivå man drog ner till, säger hon.
Nu skriver vi februari 2015.
Budgeten förra året angav att 274 vårdplatser skulle hållas öppna på Mälarsjukhuset. I realiteten fanns endast 242. För att vårdplatser ska öppnas måste det finnas sjuksköterskor som kan bemanna dem.
Jörgen Striem, hälso- och sjukvårdschef på landstinget, menar att sjuksköterskebristen inte är unik för landstinget Sörmland, utan ska förstås som ett nationellt problem.
– Bristen på personal har accentuerats i hela Mälardalen. Det skrivs konsekvent om sjuksköterskebrist. Det där lider vi också av och har gjort i flera år, säger han.
Striem fick hösten 2011 mandat att besluta vilka vårdplatser som skulle rationaliseras bort.
Han säger sig inte vilja recensera de politiska besluten att dra ner på 300 anställda och dra in 57 vårdplatser.
– Det jag kan säga är att det under perioden mars till november 2011 var ett ganska lågt tryck på våra vårdplatser. Men vad det där beslutet har haft för konsekvenser för Sörmland blir en spekulation, säger han.
I takt med att vårdplatser försvunnit har trängseln på länets sjukhus blivit större. Det är inte unikt för Sörmland, läget är ansträngt på många av landets sjukhus.
Sörmlands landsting hade dock i oktober förra året flest antal överbeläggningar i landet (se grafik). Även i fråga om utlokaliseringar – alltså då patienter vårdas på en annan vårdavdelning än de medicinskt hör hemma – utmärker sig länet negativt.
Roland Jansson är ett exempel på en patient som vårdas på en avdelning där det saknades resurser och specialistkompetens för hans vårdbehov.
Synnöve Ödegård, doktor i folkhälsovetenskap, har under många år forskat om patientsäkerhet och ser med oro på utvecklingen när det gäller säkerheten inom vården.
– Överbeläggningar tyder på brister i systemet. Vården måste bli bättre på att förutse risker. Informationen måste tas på allvar på alla nivåer. Överbeläggningar kan äventyra patientsäkerheten.
Hon menar att det finns flera risker med att placera patienter på avdelningar de inte hör hemma på.
– Patienter som vårdas på fel avdelning riskerar att inte få adekvat vård eftersom personalen kanske inte har rätt kompetens. Det är också dåligt ur arbetsmiljösynpunkt och kan öka infektionsbenägenheten och riskerna att agera felaktigt, säger Synnöve Ödegård.
En orsak brukar återkomma för att förklara den höga graden av överbeläggningar. Eskilstuna kommun har fått kritik för att man inte lyckas att ta hem sina färdigbehandlade äldre patienter, vilket gör att de blir kvar på sjukhuset och blockerar sängplatser.
Landstinget och Eskilstuna kommun har bildat en arbetsgrupp som ska hitta individuella lösningar åt den gruppen patienter.
Högen med tidningsutklipp, myndighetspapper och journalanteckningar framför Pia och Marie är diger. I oktober – efter två års utredning – kom IVO slutligen fram till ett beslut i fallet med Roland Jansson. Av det framgår att vårdgivaren inte uppfyllde kravet på god vård.
– Det är en lättnad att vi fick bekräftat att det begicks fel, säger Marie.
IVO radar upp bristerna i beslutet från oktober förra året:
Ansvaret för Roland Jansson föll mellan stolarna när han vårdades flera olika avdelningar, konstaterar myndigheten.
Täta kontroller med lungröntgen borde ha gjorts, enligt utredaren. Rolands lungor röntgades endast en gång. Lungembolierna hade visserligen kanske inte upptäcks med en slätröntgen men däremot sannolikt inslaget av hjärtsvikt med ökad mängd vätska i lungorna, står det i utredningen.
Därtill pekar myndigheten på att det saknas en fullständig medicinförteckning, liksom en fortlöpande bedömning av hans tillstånd.
Och allra sist: Det saknas en beskrivning om hur transporten den 15 januari gick till. I beslutet finns inga krav på åtgärder, men vårdgivaren har en skyldighet att beakta kritiken enligt Daniel Sundvall, inspektör som utrett ärendet.
– Vi anser det viktigt att det finns en tydlighet kring ansvarsfördelning och vid vilken avdelning patienten ska vårdas, och i det här fallet har otydligheten påverkat patientsäkerheten negativt.
Men tre verksamhetschefer, som var ansvariga i vården av Roland Jansson, ifrågasätter bedömningen. De medger att det fanns oklarheter kring det medicinska ansvaret av patienten, men de anser att han fick den vård han behövde.
– Det är vår bedömning att vi i varje given stund gett patienten den vård som behövdes, säger Christer Magnusson på medicinkliniken.
– Det finns organisatoriska brister som IVO yttrar sig över, och de tar vi till oss naturligtvis. Vi behöver bli tydligare gentemot patienter och anhöriga att vi gör det jobb vi ska göra. Där har vi uppenbarligen brustit.
Anhöriga upplevde att personalen på HIA inte klara att hantera den syrgasmask som patienten använde.
– Det är en utrustning vi använt i många år på HIA. Det är exempelvis en av behandlingarna vi använder vid akut hjärtsvikt. Det kan ha varit en enskild personal som inte haft kunskaper, men då får man inhämta kunskaper från kollegor på plats, säger Christer Magnusson.
Hade Roland Jansson inte fått bättre vård på intensiven än vad han fick på HIA?
– Nej, i de delarna ifrågasätter vi IVO:s bedömning. Vi har efterfrågat det vetenskapliga stödet för en del av deras påståenden, bland annat att vi borde ha utfört upprepade kontroller med lungröntgen, men det blir en mer akademisk diskussion.
Ni medger att det medicinska ansvaret för patienten föll mellan stolarna när han vårdades på en annan avdelning än den han egentligen tillhörde. Borde inte oklarheten ha påverkat vården och patientsäkerheten negativt?
– Det finns en risk för det, men i det här fallet bedömer vi att vi gett en adekvat vård. Även om vi ger en adekvat vård och inte i tillräckligt hög grad dokumenterar det så kan vi inte visa att vi gett en adekvat vård. Där fanns det brister.
Vilka åtgärder har kritiken från IVO föranlett?
– Den främsta åtgärden är att vi planerar för att införa så kallade intermediärvårdsplatser, där patienter som inte behöver IVA:s fulla resurser men mer övervakning och behandling än vad som kan ges på vanlig vårdavdelning. Det är stort fokus på det.
– Det här är en sådan patient som hade kunnat bli aktuell för en sådan plats, säger Christer Magnusson.
Rolands döttrar får inte sin pappa tillbaka, men de hoppas på en förändring för andras skull.
– Inget kan förändra det faktum att pappa är död, men nu önskar vi att ingen annan ska behöva bli utsatt för en sådan bristfällig vård som han fick. En bättre självinsikt och lyhördhet för den egna personalens, patienters och anhörigas larm, vore önskvärt. Först då kan vi få till en förändring, säger Pia.
LÄS FLER ARTIKLAR OM BESPARINGARNA HÄR:
300 vårdanställda ska bort på tre år (2011-06-08)