När jag parkerar bilen på Mälsäters gård utanför Eskilstuna pirrar det lite extra i magen. Jag har varit hästtokig sedan barnsben och trots att jag har intervjuat toppolitiker som Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven och kändisar som Lasse Åberg känns det lite nervöst att skriva om ridsportprofilen Lotta Björe.
Hon har precis klarat av förmiddagens sysslor i stallet, mockat tio boxar och ridit hästarna. Vi slår oss ner vid köksbordet. Jag bjuds på kaffe medan Lotta dricker Coca Cola. Efter några minuter slappnar jag av. Trots sina framgångar är Lotta Björe precis som vilken hästtjej, mamma och människa som helst. Kanske till och med lite mer ödmjuk och jordnära en många av oss.
Vårt samtal handlar förstås mycket om hästar och om att ta sig fram inom ridsporten. Men mycket är överförbart också på andra idrotter och mycket annat i livet. En inte helt okomplicerad föräldraroll har förmodligen bidragit till Lottas inställning – att kämpa också i motgångar och att ta vara på de ljusa ögonblicken.
Lotta Björe har uppnått det som så många unga hästtjejer drömmer om. Hon har tävlat framgångsrikt på elitnivå både i Sverige och internationellt. Och i dag försörjer hon sig som uppskattad hopptränare runt om i Sverige, landslagstränare för ponnyekipage och som expertkommentator på tv-sporten.
Resan hit har dock inte varit självklar eller utstakad. Lotta Björe har – liksom sina systrar Anna Danielsson och Emma Emanuelsson – fått kämpa för att förverkliga sina drömmar.
– Men vi har haft smarta föräldrar, säger Lotta.
Däremot är det en vanföreställning att man måste ha stenrika föräldrar för att lyckas inom ridsporten, menar hon. Likaså att man måste växa upp på hästryggen.
Lotta Björe började som de flesta sin ryttarbana på en ridskola. Ingen av systrarnas föräldrar har ryttarbakgrund. Pappan – racerföraren Bosse "Emma" Emanuelsson – hade ändå i grunden ett stort hästintresse och var beredd att satsa på döttrarna. Mamma Sigrid hade samma inställning. Men inte utan att ställa krav.
Backar vi lite till var Lotta Björe egentligen inte speciellt intresserad av att börja rida.
– Jag dansade balett och var faktiskt lite rädd för hästar. Men när min lillasyster Anna började rida och fick uppmärksamhet för det tänkte jag att jag också skulle börja. Ett tag gjorde jag båda delarna, men sedan sa min balettlärare ifrån. Balett och ridning var inte en bra kombination, så jag tvingades välja. Det blev hästarna.
Efter några år på ridskolan fick systrarna sin första egna ponny. Det var inte en tävlingsfärdig superponny utan ett helt vanligt russ – som hette Ludde.
– Däremot insåg mina föräldrar att när man är ung och oerfaren måste man få hjälp. Vår ridlärare red ponnyn regelbundet så att han höll sig på mattan.
Den första ponnyn följdes av fler, och så småningom stora hästar. Familjen köpte också gården Toleryd utanför Lerum.
– Mina föräldrar hade inte obegränsade resurser att ösa ur, men pappa hade öga för talanger. Det var alltid något "fel" på de hästar som kom till oss. En del skenade och andra stannade. Vi tränade och utvecklade dem. Sedan såldes de och vi kunde byta upp oss till en ännu bättre ponny eller häst. Samtidigt hade vi lärt oss mycket. Pappa brukade säga att vi fick tycka om våra hästar, men aldrig älska dem.
– Mamma var också väldigt engagerad. Inte så mycket i hästhanteringen, men hon såg till att allt fungerade runt omkring och skötte markservicen.
På somrarna hade familjen ridläger på gården. Då fick flickorna hugga i.
– Vi jobbade sju dagar i veckan, utom när vi själva var ute och tävlade, berättar Lotta. I arbetsuppgifterna ingick allt från att duka frukost, städa och tömma sopor till att hämta hästar i hagen, mocka och se till så att lägerdeltagarna hade kul.
Vid sidan av att hjälpa till på gården fanns andra krav för att få fortsätta med hästarna och tävlandet.
– En grundförutsättning var att vi skötte skolan, säger Lotta. Jag gick ut med bra betyg och tänkte en tid bli lärare. Men ganska snart insåg jag att det inte gick ihop med att tävla häst på toppnivå.
Nu vet vi att Lotta Björe lyckades ta sig fram inom ridsporten, både på tävlingsbanan och som tränare. Vad har hon för råd till unga som hoppas på att kunna jobba med sitt stora intresse – och deras föräldrar.
– Många drömmer om att bli en ny Malin Baryard eller Rolf-Göran Bengtsson. Man ska inte ta ifrån någon sina drömmar. Men det känns tråkigt om det får dem att hoppa av skolan. Det är otroligt viktigt att ha en bas, något att falla tillbaka på.
– Att jobba med hästar innebär mycket slit, och det tar på kroppen. Jag mockar till exempel fortfarande mina hästars boxar när jag är hemma, tio om dagen. Det känns när man blivit 50 år.
Hon är också tydlig med att det inte räcker med talang eller en tjock plånbok.
– Det är sällan supertalangerna som når längst. De har det ofta lite för lätt och får för mycket serverat. Oftast är det de ambitiösa, envisa och målinriktade som blir bäst.
Själv har Lotta Björe lagt tävlandet på hyllan nu. Men hon rider fortfarande regelbundet.
– En av anledningarna är att jag vill komma ihåg hur svårt det faktiskt är så att jag kan hjälpa mina elever.
Som instruktör har Lotta en tydlig strategi med respekt för individernas förutsättningar och utbildningsnivå, men inte kravlös. Det är kanske därför hon är en flitigt anlitad och uppskattad hopptränare runt om i hela Sverige.
– Det är viktigt att ryttaren tar eget ansvar. Jag är också noggrann med att återkoppla. I stället för att säga vad som gick fel frågar jag: Vad hände där? Det tvingar eleven att tänka själv och visar också om han eller hon har förstått.
– Feedback är jätteviktigt. Och kritik är inte samma sak som att rida dåligt, vilket speciellt tjejer har en tendens att tycka. Men ingen ska lämna ett ridpass ledsen. Besviken är okej, men inte ledsen. Om någon har misslyckats, eller till och med burit sig illa åt, tar jag alltid den personen lite åt sidan. Man måste prata om det, men inte inför hela gruppen.
Samtidigt har Lotta Björe svårt att hålla tyst när det gäller dåligt uppförande. Det kan vara ett barn gentemot sina föräldrar eller tvärtom, eller när "klubben för inbördes beundran" behandlar andra nedlåtande.
Drabbar det dessutom hennes egna barn eller närstående då tar det hus i helvete – som Lotta själv uttrycker det. För det är de två döttrarna och familjen som har störst plats i hennes hjärta. Men det har inte varit någon lätt resa.
Äldsta dottern Amanda är gravt funktionshindrad på grund av en hjärnsjukdom. Hon tillhör en liten grupp barn som trots omfattande undersökningar inte har fått någon diagnos fastställd. När hon föddes 1995 var Lotta mitt uppe i sin tävlingskarriär. De första åren fick dottern följa med ut på tävlingarna.
– Amanda föddes som ett helt normalt barn. Jag tyckte i och för sig att jag såg saker tidigt, men det förklarades med att hon var sent utvecklad.
När dottern var i 2-årsåldern kom de första kramperna. Därefter försämrades hennes tillstånd successivt.
– Mitt tävlande var som mest intensivt när Amanda var som sjukast, berättar Lotta.
Flickan kunde inte längre följa med ut på tävlingsbanorna.
– Min make Jan fick dra ett väldigt tungt lass de här åren och skötte hela ruljansen här hemma. Ändå har han aldrig klagat, trots att han inte är ett dugg hästintresserad. Det var verkligen kämpiga år, men en sådan här sak särar eller binder samman.
– Man lär sig också att aldrig ta något för självklart, att uppskatta allt som är någorlunda normalt och att inte gnälla över småsaker. För trots allt är Amanda ljuset i mörkret på något sätt. Eller som min 89-åriga mormor uttryckte det, att vi är speciellt utvalda. Jag är oerhört tacksam över att ha fått två mycket vackra barn.
Även runt den yngsta dottern Kajsas födelse uppstod viss dramatik.
Det var länge oklart om Amandas skador var ärftliga eller inte. Och de prover som skulle ge svar tog lång tid. Så lång tid att Lotta hann bli gravid innan besked kom.
– Jag var i sjätte månaden när svaret kom. Det var inte ärftligt. Naturligtvis var det oroligt. Men hade det varit tvärtom hade vi klarat det också.
I dag har Kajsa hunnit bli 13 år och visat att oron verkligen var obefogad.
– Kajsa har fått allt Amanda inte fick. Hon är väldigt energisk, nyfiken på allt och hade redan tidigt ett ordförråd utan dess like. Men hon är också allvarlig och tänker efter. Kajsa är så duktig på allt att vi måste försöka ta ner kraven hon ställer på sig själv.
Yngsta dottern följer i mammas fotspår, vilket är något hon valt helt själv, enligt Lotta. Redan nu har Kajsa haft framgångar på hästryggen. På meritlistan finns bland annat ett SM-guld i ponnyhoppning och bra resultat i sin första internationella tävling utomlands på stor häst helt nyligen.
– Jag blir oerhört glad när det går bra för Kajsa. Det spelar ingen roll om det är ett SM eller en lokal tävling, bara hon är lycklig. Jag kommer att göra allt för att hjälpa och vägleda henne, som min pappa gjorde för oss. Det viktiga är att hon får en bra resa. Vi har ingen skattkista att ösa ur, men mycket kunskap.