För 50 år sedan anslog regeringen 200 000 kronor för inplantering av 6 000 signalkräftor i Hjälmaren.
– Fram till 1907 hade Hjälmaren ett fantastiskt kräftfiske, vissa år var fångsterna 150 ton. Men kräftpest slog i princip ut hela beståndet av kräftor, säger Martin Engström som är länsfiskekonsulent på länsstyrelsen i Örebro och samordningsansvarig för fiskefrågorna i Hjälmaren.
Kräftfisket var ekonomiskt viktigt och det mesta av fångsterna gick på export till Tyskland. Upprepade försök gjordes för att återintroducera flodkräftan i Hjälmaren. Men pesten återkom.
– Chefen för dåvarande sötvattenlaboratoriet var i slutet av 50-talet på regeringens uppdrag i USA för att försöka hitta en art som kunde stå emot pesten.
I början av 1960-talet gjordes försöksutsättningar av det som senare kom att kallas för signalkräfta, en art som inte var resistent men mycket motståndskraftig mot pest.
1969 meddelade fiskeristyrelsen att den amerikanska signalkräftan skulle inplanteras i ett 60-tal svenska sjöar. I Sörmland var det i Hjälmaren, Låttern och Toften i Eskilstunaåns vattensystem, Bredsjön i Trosaåns vattensystem och Tisnaren, Hunn, Långhalsen och Båven i Nyköpingsåns vattensystem.
Totalt var det 60 000 vuxna kräftorna från Lake Tahoe i gränstrakterna mellan Kalifornien och Nevada som planterades ut i svenska sjöar. Importen ansågs riskfri av fiskeristyrelsen.
De 6 000 kräftorna i Hjälmaren fördelades på allmänna vatten i tre områden i Västmanlands, Närkes och Sörmlands delar av sjön. Hjälmaren består till ungefär hälften av allmänna vatten där licensierade yrkesfiskare har rätt att fiska kräftor och till andra hälften av enskilda vatten där den som äger rätten till vattnet har rätt att fiska kräftor.
– Relativt snabbt fick man igång kräftresursen igen. Man måste väl säga att det lyckats ganska bra eftersom yrkesfiskarna fångar 50-75 ton kräftor varje år. Det totala uttaget är gissningsvis 80-90 ton varje år.
1990 fångades 1,5 ton kräftor av de 32 yrkesfiskarna i Hjälmaren, rekordåret 2016 var det 85 ton. Den stora fångstökningen förklaras med att beståndet har ökat men också av kraftigt ökade redskapsinsatser.
Trots det goda resultatet konstaterar Martin Engström att inplanteringen av amerikanska kräftor aldrig skulle ha gjorts i dag. I dag vet man att signalkräftan är bärare av kräftpest, även om den själv är motståndskraftig mot sjukdomen. I takt med signalkräftans utbredning slås flodkräftan, som är känslig för kräftpest, ut.
Signalkräftan är sedan 2017 klassad som invasiv art inom EU, medan den svenska flodkräftan är rödlistad som en akut hotad art. Det är förbjudet att sätta ut signalkräftor, och flytta dem från ett vatten till ett annat.
– Helst skulle vi vilja bli av med den, men det går inte. Men vi måste arbeta för att signalkräftorna inte ska sprida sig.
– Vi får acceptera att signalkräftan finns, den introducerades under en period då man hade ett annat sätt att se på detta. Kräftresursen i Hjälmaren kommer ha fortsatt ekonomisk betydelse, det är en högprisart och en läckerhet att servera i goda vänners lag.
Signalkräftan gynnas av ett varmare klimat.
– Det är en varmvattengillande art och tillväxten sker när vi har hög temperatur. Är det för kallt är tillväxt och reproduktion dålig.
Finns det inga flodkräftor kvar i Hjälmaren?
– Det går inte att utesluta att det finns någon flodkräfta i någon vik, men det är inget jag skulle satsa på, säger Martin Enström.