– Med de regler vi föreskriver anser vi att riskerna för mottagaren minimerats, men varje blodcentral kan sätta en högre säkerhetsnivå.
Hélène Englund har förståelse för att blodcentralernas olika bedömning kan kännas förvirrande för blodgivarna.
– Men landstingen agerar utifrån ett patientsäkerhetsperspektiv, säger hon.
Detta understryks också av Karl Berggren chef för transfusionsmedicin på Unilab, där bland annat Mälarsjukhusets blodcentral ingår.
– Vi har regler som utomstående kan finna fullkomligt rabiata, men det här är en verksamhet där man måste ha både hängslen och livrem.
Han misstänker att blodcentralernas skilda bedömning, till exempel när det gäller blodgivare som besökt Kurdistan, kan förklaras med sjukhusens storlek.
– Stora universitetssjukhus med större kompetens har reglerna uppdaterade på ett annat sätt än mindre sjukhus ute på landsorten.
– Det kan också bero på hur mycket energi man lägger ner på att intervjua personen i fråga. Är man osäker kanske man väljer att göra en generell tolkning i stället för att gå in i detalj på vilket område vederbörande besökt.
– Men man måste komma i håg att det inte är av elakhet utan enbart av omtanke om patienten.
Gårdagens artikel om Mälarsjukhusets brist på blod gav upphov till en rad inlägg på tidningens hemsida. De flesta handlade om hur svårt det kan vara att hitta en lämplig tid att lämna blod.
Karl Berggren är medveten om problemet.
– Vi jobbar för att förbättra tillgängligheten.
Försämringarna beror på landstingets sparkrav, menar han.
– Men även om det kostar stora pengar så kommer det att bli nödvändigt med en förändring.
– Sjukvården har inget val, vi måste ha tillräckligt med blod och det behovet kommer att öka.