– Det är kommunerna som ha ansvaret för hemtjänsten och trygghetslarmen. Då måste man också ta fulla ansvaret för att det finns tillgång till ett tillräckligt stabilt bredband.
I våras varnade Socialstyrelsen för att kommunerna övergång till digitala trygghetslarm gick alldeles för långsamt. Då, i maj, var fördelningen mellan analogt och digitalt ganska jämn men med en liten övervikt för den gamla analoga tekniken.
Sedan dess har övergången snabbats på, åtminstone i Sörmland. Men Dick Lindberg ser fortfarande risker med tekniken.
– Fler förväntas bo kvar hemma, även personer som är ganska dåliga. Det kräver inte bara fungerande trygghetslarm, utan även tillgång till andra välfärdstjänster för till exempel tillsyn via kameror.
Det kräver att tekniken hänger med och att förutsättningarna är desamma överallt. Så är det inte i dag.
– Problemet är att de som har störst nytta av de nya tjänsterna, äldre som bor ensligt, samtidigt är de som har den sämsta tillgången till stabilt bredband.
Att dra fiber till vartenda hushåll, oberoende av det geografiska läget, är inte realistiskt. Det håller Dick Lindberg med om.
– Alla kan inte ha fiber, bor man ute i ödemarken är mobilt bredband den enda lösningen. Men många fler än i dag skulle kunna ha fiber.
Precis som Juha Stenfors i artikeln ovan ser Dick Lindberg en risk i att äldre avstår från att dra in fiber i den egna fastigheten, många gånger av ekonomiska skäl.
– Det är en kostnad att dra in bredband och många äldre ser inte riktigt vilken användning de skulle ha av tekniken.
När det sedan blir aktuellt att installera trygghetslarm väljer kommunen en mobil uppkoppling, troligen av ekonomiska skäl, säger Dick Lindberg.
– Mobila lösningar är både billigare att installera och att serva. Men tekniken har inte samma kapacitet som fiber.