Tömningsförbudet som infördes den 1 april i fjol gäller i hela landets kustband, alla insjöar och vattendrag. Förbudet kom i första hand till för att minska övergödningen, men ska också reducera bakteriefloran i dricks- och badvatten.
Båtlivets efterlevnad är a och o. Det är en av landets största folkrörelser: det finns cirka 822 000 fritidsbåtar. Ombord på 82 000 av dessa finns något slags toalett, men cirka 40 procent av dem kan bara tömmas till sjöss eller har direktutsläpp.
Hur mycket bajs och kiss som töms i hav och sjö sedan det blev straffbart kan ingen veta. Hittills är erfarenheterna av förbudet blandade, sammanfattar Lina Petersson, sakkunnig i båtmiljö vid Transportstyrelsen. Myndigheten ansvarar för tillsynen av landets båtliv.
– Sedan förbudet infördes har vi fått ungefär 200 anmälningar från båtägare som inte har kunnat tömma toaletten på ett bra sätt. Det finns för få tömningsställen och de som finns fungerar inte alltid på ett bra sätt. Samtidigt är mängden anmälningar positiv, så tillvida att den visar på ett stort intresse av att vilja bidra till en bättre vattenmiljö.
Enligt siffror från mars i år, är 84 procent av båtägarna positivt eller mycket positivt inställda till förbudet. Problemet med alltför få tömningsstationer gör dock att många fritidsskeppare måste ta sig långa distanser för att bli av med avfallet. Det kostar både i bränsleförbrukning och tålamod. Risken finns att det kan få pendeln att svänga tillbaka till en tidigare ganska njugg syn på förbudet.
Sverige har 8 000 kilometer kust, 95 000 farbara sjöar och 1 000 kilometer kanal. Vid dessa finns 1 500 fritidsbåthamnar, men hittills känner Transportstyrelsen bara till 319 hamnar som uppger att de lever upp till kravet att tillhandahålla kostnadsfri toatömning.
I de sörmländska kommunerna finns sju sådana – du ser var i faktarutan här intill – men också sådana som inte har registrerat sig.
Det är hamnens ägare som får bekosta installationen. För en liten båtklubb kan det vara pressande. En flytande anläggning där två båtar samtidigt kan tömma latrinerna kostar omkring en halv miljon. En sugtömningsanläggning på kaj eller brygga kostar upp emot 150 000 kronor. Mindre mobila lösningar ligger runt 20 000.
Tidigare gick att få statligt stöd till installationen. Den möjligheten upphörde när förbudet trädde i kraft.
Lise Backby Moberg är generalsekreterare för Riksföreningen gästhamnar Sverige med cirka 420 medlemmar:
– Frågan har inte varit på agendan vid de medlemsträffar vi haft. Men vi vet att förutsättningarna ser väldigt olika ut för hamnägarna, som kan vara allt från ideellt arbetande små klubbar till kommuner. Allt som handlar om gästhamnsverksamhet är ekonomiskt tufft: säsongen är kort, många hamnar måste själva stå för alla investeringar och verksamheten är personalkrävande.
Enligt Lina Petersson pågår nu en utbyggnad av stationer som om fem, sex år bör göra tömningsförbudet enklare att efterleva. För att kedjan ska fungera fullt ut på ett miljömässigt bra sätt, skulle hon gärna se en förändring av dagens ansvarsfördelning mellan Transportstyrelsen, hamnägarna och kommunerna som har till uppgift att ta hand om avfallet.
– Det är lite krångligt som det är nu och vore smidigare om kommunerna hade allt tillsynsansvar. Trots allt kan vi från centralt håll bara göra enstaka stickprovskontroller för att se hur tömningsstationerna verkligen fungerar.