I februari i fjol var en kvinna inne i en klädbutik på Kungsgatan i Eskilstuna och provade en bikini. När hon klätt av sig såg hon att en mobiltelefon stacks in under draperiet. Kvinnan slet upp draperiet och frågade mannen, som höll i mobilen, vad han höll på med. Han sprang därifrån och ut ur butiken. Kvinnan anmälde händelsen som kränkande fotografering och polisen började utreda saken. Förhoppningen var att mannen skulle synas på övervakningsfilmer från butiken, men snart kunde man konstatera att butiken saknade kameror. Utredningen fick läggas ned.
Anmälningar om kränkande fotografering leder ofta till att polisen inleder förundersökningar; hela 80 procent av anmälningarna utreds. Men bara en fjärdedel leder till åtal.
– Det handlar först och främst om svårigheten att få tag i bevisningen, bilderna, som gör att inte fler anmälningar går till åtal eller dom, säger Anna Gavanas, utredare på Brottsförebyggandet rådet, och som tillsammans med Katharina Tolin skrivit nyutkomna rapporten "Kränkande fotografering".
I vissa ärenden upptäcks den kränkande fotograferingen när någon ser en bild i sociala medier.
– Det är långa köer hos IT-forensikerna och det tar tid att få internationell rättshjälp, om det till exempel handlar om bilder på Snapchat, säger Anna Gavanas.
I andra fall får förundersökningar läggas ned för att brottet inte motsvarar rekvisiten, alltså kraven i lagen.
– Det är angivet på vilka platser brotten gäller. Det ska ske i omklädningsrum, på toaletter eller i bostaden. Men om någon har fotat utomhus, på en badstrand, med drönare i trädgården, då faller det utanför rekvisiten, konstaterar Anna Gavanas.