Nästan lika länge som människan hållit tamdjur, har djuren varit anpassade till lokala förhållanden. Bland hönsraserna, exempelvis, hade de nordliga raserna mer fjädrar än de sydliga raserna. Nordliga kor, får och getter klarade sig på magrare beten än sydslätternas djur och lantraserna höll sig i allmänhet friska även under svåra tider.
Ofta hör man på namnet var de lokala tamdjursraserna hör hemma: de heter sådant som ölandshöna, blekingeanka, linderödsgris och bohuskulla och de kallas med ett gemensamt ord för lantraser.
Lantraserna försvann nästan helt under 1900-talet, men började återupptäckas från 1980-talet. Då hittades små spillror av besättningar, i princip alltid på avskilt belägna gårdar.
Idag finns två hästraser av lantras, sex nötkreatursraser, tolv fårraser, fyra getraser, en grisras – linderödssvin – som definieras som lantraser av Jordbruksverket och som ägarna kan söka bidrag för. Dessutom finns smådjur: elva hönsraser, två kaninraser, det nordiska biet, samt sex raser av gås och anka. Så sent som 2011 upptäcktes en liten hönsflock i Bjurholm i Ångermanland, som hållits fri från inblandning av moderna värpraser. Ölandshästen och dalbohunden hör till utdöda inhemska djurraser, sannolikt har många fler funnits.
Ronny Olsson var i två decennier ordförande i Svenska lanthönsklubben och hittade själv de sista åsbohönsen. Han berättar att inga lantraser återupptäckts i Sörmland.
– Nära storstäderna har man inte hittat några rester av lantraserna alls.
När industrisamhället tog fart i Sverige ville myndigheterna att bönderna skulle satsa på importraser som gav hög avkastning. Lantrasernas typiska egenskaper, att vara härdiga och friska, att klara sig på magert bete eller matrester, att kunna ruva fram sina kycklingar, bo i oisolerade uthus och vara billiga i drift, klara regn- och torrperioder och besvärlig terräng, värdesattes inte, fortsätter Ronny Olsson. Utvecklingen bort från lantraserna gick snabbast nära storstäderna.
Men även om inga lantraser återupptäckts i Sörmland, finns raserna, som rödkulla, väneko, ölandsgås och flera lantraser av höns, på gårdarna här med. För att flockarna ska fortsätta vara lantraser föds många djur upp i genbanksbesättningar, där ägaren ser till att inga modernare raser blandas in.
I Björkvik bor Jennika Smedberg, genbanksansvarig för ölandshöns och gotlandskanin.
– Jag har faktiskt den äldsta genbanksbesättningen av ölandshöns i landet. Jag har haft min flock i 29 år, säger hon.
Hon noterar att det finns stort intresse för att ha höns.
– Många tycker att det är roligt med spännande färger och spektakulära utseenden. Men det är lite motsatsen till lantrastänkandet. Med spektakulära utseenden och färger kommer också problem och allmän klenhet hos djuren, säger hon.
För lantraserna gäller snarast att "olika är bra" och någon utseendestandard finns inte.
– Det är biologisk mångfald på flocknivå.
Att det blev just ölandshöns när hon flyttade till Sörmland för 30 år sedan, har en förklaring.
– Jag har haft höns nästan hela mitt vuxna liv, men jag fick en bok om lantraser och tänkte att jag ville ha höns, med en ny dimension: bevarandearbetet. Jag ringde Ronny Olsson som föreslog ölandshöns, för de var så akut hotade eftersom de var dåliga ruvare. Det fanns bara några få höns kvar och några ägg. Nu finns ungefär 450 individer. Ungefär 500 djur behövs för att de inte ska vara akut hotade.
Så småningom började Jennika Smedbergs höns ruva och kläcka fram sina egna kycklingar.
– Det är dels biologi, men dels också socialt arv. Om hönsen vänjer sig vid att det ruvas och finns kycklingar i flocken triggas alla av det.
Både hon och Ronny Olsson oroas över att lantraser föds upp mer som gosedjur, utan att ägarna kan hantera dem.
– Många förmår inte slakta, till exempel. Det händer att folk släpper ut tupparna vid vägen, när de fått för många, säger Jennika Smedberg.
Ronny Olsson menar att alltför "snäll" djurhållning förstör lantraserna.
– Hur bevarar man hedemorahönan, som är van vid att ruva och tål kyla, om man maskinkläcker äggen och har 15 grader i hönshuset året om, och den aldrig får gå ute för att man är så rädd för hök? Folk tycker att tuppar är bra när småbarn kan ha dem i famnen, men snälla tuppar vaktar inte hönsen, som är deras uppgift. Man avlar bort deras viktigaste egenskaper.