Den politiska ledningen av region Sörmland kostar varje år drygt 50 miljoner kronor. I den summan ingår sådant som politikernas arvoden, partistöd och löner till politiska sekreterare.
Det är 4,67 miljoner kronor mer än förra mandatperioden.
Samtidigt säger företrädare för partier både i opposition och från de styrande att kostnaderna för politiken ska begränsas.
En stor förklaring till ökningen är de nya så kallade oppositionsråden, som tidningen berättat om tidigare. Råden kostar sammanlagt 3,5 miljoner kronor om året. Tack vare de pengarna kan tidigare regionrådet Jacob Sandgren (S) fortsätta som heltidspolitiker med 80 procent av riksdagsarvodet, trots att Socialdemokraterna har förlorat makten. Hans partikamrater Åsa Kratz och Camilla Holmgren får 50 respektive 30 procents arvode som oppositionsråd.
Men även övriga oppositionspartier gynnas av de nya arvodena. Sverigedemokraterna har ett oppositionsråd, Caroline Hansson, på 70 procent och ett, Mica Vemic, på 30 procent. För Vänsterpartiets del har arvodet för gruppledaren Lotta Back höjts.
Från de styrande partiernas sida är man kritisk till de nya oppositionsråden.
– Jag tycker att det är olyckligt att vi ska öka kostnaderna för politiken, framför allt när vi gör det på så sätt att vi får ett antal nya oppositionsråd utan egentliga ansvarsområden eller klara arbetsuppgifter, säger regionstyrelsens ordförande Christoffer Öqvist (M).
De nya arvodesreglerna infördes på initiativ av Socialdemokraterna. Men Monica Johansson (S), regionråd i opposition, anser ändå att de styrande partierna har en stor del av ansvaret för att kostnaderna för politiken har ökat så mycket som de gjort.
Hon framhåller att Christoffer Öqvist biföll hennes förslag till nya arvoden – med den ändringen att arvodena för några nämndordföranden höjdes, i jämförelse med det ursprungliga S-förslaget. I slutändan fick därmed såväl opposition som styrande partier de arvoden de önskade.
Med det gamla reglementet fick oppositionen alldeles för lite arvoderad tid, anser Johansson. I synnerhet nu, när oppositionen är i majoritet i regionfullmäktige, blev det skevt, enligt henne. Och hon får medhåll av andra oppositionspolitiker.
– Min inställning är att politiken inte får kosta för mycket. Men vi ser också att den politiska organisationen har varit för slimmad, säger Anton Berglund (SD).
Enligt Monica Johansson har man sneglat på hur arvodesregelerna i andra regioner och i större kommuner ser ut, när man utformat sitt förslag.
– Vi tittar inte bara på att Socialdemokraterna ska gynnas, säger hon.
Ändå tycker Monica Johansson att den totala kostnaden för politikerna i slutändan blev väl hög. Hon hade förväntat sig mer motstånd och en förhandling med de styrande partierna, säger hon.
– Vi la fram ett förslag som vi tyckte var bra, men jag, som är van att förhandla, tror ju att här lägger vi fram ett förslag och så kan vi diskutera utifrån det, säger hon.
Hon hade alltså kunnat acceptera mindre pengar till oppositionen.
– Absolut. Vi hade kunnat nöja oss med mindre tid om man hade varit beredd att diskutera det.
I stället ställde sig de styrande partierna, M, VFP, KD och C, bakom hennes förslag.
– Vård för pengarna, som hela tiden pratar om arvode, hade ingenting emot det, de reserverade sig inte, de sa ingenting. Så det finns ingen som kan skylla ifrån sig i det här och peka på någon annan. Alla har varit lika ansvariga, säger Monica Johansson.
Från M och VFP har man en annan bild. Mot bakgrund av att oppositionen är i majoritet, var förhandlingsläget dåligt, konstaterar Tomas Borin (VFP).
– Det var ett lite halvtaskigt förhandlingsläge. Ibland får man ta emot den starkes fred, konstaterar han.
Inte heller Christoffer Öqvist hade känslan av att det fanns något stort utrymme för förhandlingar.
– Det var väl inte mina upplevelser i de överläggningar vi hade, säger han.
På en punkt tycks ändå alla partier vara eniga. Nästa mandatperiods arvoden bör man förhandla om före valet.
– Det vi alla är ganska överens om nu är att det här är spelregler som vi på bästa sätt egenligen förhandlar över partigränserna innan valet, säger Christoffer Öqvist.
Då vet politikerna inte om de kommer att hamna i styrande ställning eller i opposition, och ingen kan komma i efterhand och säga att regelverket gynnar bara den ena sidan.